»Först för det jag alltför djärft och obetänksamt inträtt hos er…»
Hon tystnade.
»Du alltför djärft! — lika väl kunde solen be om förlåtelse, för det dess strålar intränga genom någon uslings fängelsegaller. Men jag var sysselsatt med göromål, som det ej passade dig att åhöra, min söta Berengaria, och jag var dessutom obenägen för alt du skulle äventyra din dyrbara hälsa på ett ställe, där sjukdomen nyss grasserat.»
»Men du mår ju bra nu?» sade drottningen, som så länge som möjligt uppsköt att framkomma med det meddelande hon fruktade att göra.
»Tillräckligt bra, för att bryta en lans med den förmätna kämpe, som skulle vägra erkänna dig för den skönaste dam i kristenheten.»
»Du nekar mig då ej en ynnest — blott en — blott ett stackars liv?»
»Ha! Vad är det fråga om?» sade konungen och rynkade pannan.
»Denne olycklige skotske riddare», sade drottningen.
»Tala ej om honom, madame», sade Richard strängt, »han dör — hans dom är beseglad.»
»Men min kunglige herre och make, det är ju blott ett baner, som är förlorat — Berengaria skall giva dig ett nytt, broderat, av hennes egen hand och så rikt som någonsin något, som fläktat för vinden. Varje pärla, jag äger, skall användas för att pryda det, och med varje pärla skall jag fälla en tacksamhetstår för min ädelmodige riddare.»
»Du vet ej, vad du säger», inföll konungen vredgad. »Pärlor! Kunna alla österlandets pärlor utplåna en skymt mot Englands baner? Kunna alla de tårar, kvinnoöga någonsin gjutit, avtvå en fläck på Richards rykte? — Gå, madame, och lär bättre känna er plats, er tid och er verkningskrets. För det närvarande ha vi göromål att sköta, varuti ni ej kan deltaga.»
»Du hör, Edith», viskade drottningen, »vi skola blott uppreta honom.»
»Det får gå», sade Edith och gick fram. »Min furste, jag, er fattiga fränka, vädjar till er rättvisa, snarare än till er nåd; och för rättvisans rop måste en konungs öron vara öppna vid alla tider, på alla rum och under alla omständigheter.»
