»Ah, vår kusin Edith!» sade Richard och satte sig upp i sängen, omhöljd av sin långa morgonrock. »Hon talar alltid kungligt, och kungligt skall jag svara henne, såvida hon ej framför en begäran, som är ovärdig henne eller mig.»
»Min furste», sade hon, »denne tappre riddare, vars blod ni ämnar utgjuta, har stundom gjort kristenheten stora tjänster. Han har svikit sin plikt därför, att han fallit i en snara, som lättsinnet och dårskapen utlagt för honom. Ett budskap, som skickades till honom i en persons namn — varför skulle jag ej uttala det? — det var i mitt eget — förmådde honom att för ett ögonblick övergiva sin post. Och vilken riddare i det kristna lägret skulle ej begått samma försummelse på en flickas befallning, som, ehuru fattig på andra egenskaper, likväl har Plantagenets blod i sina ådror?»
»Ni har således råkat honom, kusin?» svarade konungen och bet sig i läpparna för att kuva sin vrede.
»Ja, nådig herre», svarade Edith, »Det är nu ej tid att förklara varför. Jag har ej hitkommit, varken för att urskulda mig, eller anklaga andra.»
»Och varest bevisade ni honom denna ynnest?»
»I hennes majestät drottningens tält.»
»I vår kungliga gemåls?» sade Richard. »Nå, vid Gud, vid sankt Georg av England och alla andra helgon, som trampa himmelns kristallgolv, detta är för djärft! Jag har bemärkt och översett med denne krigares oförskämda beundran av en person, som står så högt över honom, och jag missunnade honom ej, att en jungfru av min ätt, från sin högborna krets, utövade samma inflytande på honom, som solen på den nedunder liggande världen. — Men himmel och jord! Att du skulle givit honom ett nattligt möte i själva vår kungliga gemåls tält och våga anföra detta som en ursäkt för hans pliktförgätenhet och olydnad! — Vid min faders själ, Edith, detta skall du hela din livstid begråta i ett kloster!»
»Nådig herre», sade Edith, »er makt tillåter er att bete er som en tyrann. Min ära, herr konung, är lika obefläckad som er, och drottningen kan intyga det, om hon så finner för gott. Men jag har redan sagt, att jag ej hitkommit, för att urskulda mig själv, eller anklaga andra. Jag begär blott av er, att ni skall utsträcka den nåd, som ni själv, herr konung, en dag måste begära vid en högre domstol, för kanske mindre förlåtliga fel, till en person, vars förseelse blivit begången under en stark frestelse.»
