eller emot någon annan», avbröt Richard honom. »Men det är nog, fader — du har visat mig dårskapen av att gå tillväga i denna sak, så som jag ämnat. Förr skall man kunna tända en fackla i en regnpuss, än framtvinga en gnista ur en kallblodig pultron. På österrikarn är ingen ära att vinna, och därför nog med honom. Jag skall likväl ha honom till menedare; jag skall yrka på oskuldsprovet. Vad jag skall skratta, när jag hör hans plumpiga fingrar fräsa, då han fattar den glödgade järnkulan! — Ja, eller ser hans stora mun uppspärrad och hans strupe svälla, så att han är färdig att storkna, då han försöker nedsvälja det välsignade brödet!»
»Tyst, Richard», sade eremiten, »o tyst, för skams skull. om ej av människokärlek! Vem skall kunna prisa och ära furstar, vilka skymfa och belacka varandra? Ack, att en varelse så ädel, som du, så fullkomlig i furstliga tankar och furstliga bragder, så ägnad att genom sina handlingar vara kristenhetens ära och, i sina lugnare ögonblick, att styra den genom sin klokhet — att en sådan varelse skall hava lejonets vilda, otyglade raseri, blandat med denne skogarnes konungs mod och värdighet.»
Han teg en stund och stod försänkt i djup eftertanke, med ögonen fästa på jorden, samt fortfor därefter: »men himmeln, som känner vår ofullkomliga natur, mottager vår ofullkomliga lydnad och har uppskjutit, ehuru ej avvänt, din vågsamma levnads blodiga slut. Mordängeln har stannat, liksom fordom vid jebuséen Araunahs lada; men svärdet är draget i hans hand, och inom en ej så avlägsen tidpunkt skall den lejonhjärtade Richard ligga lika lågt som den ringaste bonde.»
»Måste det då ske så snart?» sade Richard. »Men låt så vara. Må min bana bliva kort, blott den blir lysande!»
»Ack, ädle konung», sade eremiten, och det tycktes, som om en tår (en ovanlig gäst) samlades i hans torra, glasartade öga, »kort och sorglig, utmärkt av förödmjukelser, olyckor och fångenskap, är den tidrymd, som skiljer dig från den grav, vilken redan gapar upp mot dig — en grav, vari du skall nedsänkas utan att efterlämna någon avkomma, utan att begråtas av ditt folk, som du utarmat genom oupphörliga krig, utan att hava utvidgat dina undersåtars kunskaper, utan att hava gjort något till befrämjandet av deras lycka.»
»Men ej utan ryktbarhet, munk, ej utan min älskarinnas tårar! Dessa tröstegrunder, som du varken kan känna eller uppskatta, skola följa Richard till hans grav.»
18 — Talismanen.
