fara och som snart skall förkrossa dig i själva ditt högmod, om du ej böjer din stolta vilja under pliktens bud.»
»Bort, bort! — Detta är hednisk vetenskap», sade konungen. »Kristne öva den ej — förståndigt folk tror ej därpå. Gamle man, du har blivit barn på nytt.»
»Nej, Richard, jag är ej så lycklig. Jag känner min belägenhet, och att en smula förnuft ännu är mig förunnad, ej till mitt eget gagn, men till kyrkans och korsets fromma. Jag är den blinde mannen, som åt andra håller en fackla, vilken ej ger något ljus åt honom själv. Fråga mig om, vad som rör kristenhetens och detta korstågs väl, så skall jag tala med dig som den visaste rådsherre, på vars tunga övertygelsen ännu vilat. Tala med mig om min egen usla varelse, och mitt tal bliver en förtappad vanvettings, som jag också är.»
»Jag vill ej sönderslita enighetsbandet mellan korstågets furstar», sade Richard med lugnare röst och hållning; »men vad upprättelse kunna de giva mig för den oförrätt och skymf, jag lidit?»
»Även därpå är jag beredd och har uppdrag att yttra mig av rådet, som, hastigt sammankallat av Philip av Frankrike, vidtagit nödiga åtgärder i detta avseende.»
»Besynnerligt», svarade Richard, »att andra skola befatta sig med den upprättelse, som tillkommer Englands förolämpade majestät!»
»De vilja, om möjligt, förekomma edra fordringar», svarade eremiten. »Enhälligt samtycka de, att Englands baner återuppsättes på sankt Georgs höjd, samt bannlysa och fördöma den eller de djärva brottslingar, som skymfat det, varjämte de utfästa en furstlig belöning åt den, som upptäcker missdådaren, vars kropp skall utkastas till rov för vargar och korpar.»
»Och österrikarn», sade Richard, »som har så starka misstankar emot sig alt vara upphovsman till gärningen?»
»Till förekommande av oenighet i hären», svarade eremiten, »vill Österrike underkasta sig vad oskuldsprov som helst, patriarken av Jerusalem skall ålägga honom.»
»Vill han bevisa sin oskuld genom envigesprovet?» sade konung Richard.
»Hans ed förbjuder det», sade eremiten, »och dessutom har furstarnes råd…»
»Varken funnit för gott att tillåta strid emot saracenerna,
