allmänt idkas i detta land, där den himmelska härskaran fordomdags varit ett föremål för avgudadyrkan. Jag borde frågat honom om förlusten av mitt baner; ty själva den helige thisbiten, hans ordens grundläggare, kunde ej sett mera förvirrat hänryckt ut, eller talat ett mera profetlikt språk, än han. Vad nu, de Vaux, vad nytt om den galna prästen?»
»Kallar ni honom en galen präst, min furste?» svarade de Vaux. »Jag tycker, han mer liknar den helige Johannes Döparen, då han kom ur öknen. Han har ställt sig på en av kastmaskinerna och predikar därifrån så för soldaterna, som ingen predikat allt sedan Peter Eremitens tid. Hela lägret är på fötter vid hans rop och skockar sig i tusental omkring honom. Då och då avbryter han huvudämnet för sin predikan och tilltalar de särskilda nationerna på deras eget språk och anför de skäl, som äro bäst ägnade att uppmuntra dem till ståndaktighet i deras förehavande atl befria Palestina.»
»Vid himmelns ljus, en ädel eremit!» sade konung Richard. Men vad annat kunde väl utgå från Gottfrids ätt? Han misströstar om sin salighet, för det han i forna dagar levat par amours! — Jag skall förmå påven att skicka honom fullständig avlat, om hans belle amie också varit en abbedissa.»
I detsamma anmäldes ärkebiskopen av Tyrus, som begärde företräde för att underrätta konungen om de militäriska och politiska händelser, som timat under hans sjukdom, samt anmoda Richard om, att, ifall hans hälsa tilläte det, infinna sig vid en hemlig rådplägning mellan korstågets anförare.
