NITTONDE KAPITLET.
Skall segrarns svärd i slidan stickas re'n?
Skall återtåg den bli, vår marsch framåt
bland fiendernas lik på ärans bana?
Skall denna rustning läggas av, som vi
uti Guds hus med helig ed oss iklätt?
Skall denna ed bli ofullbordad, som
det löfte, vilket ammor barnen giva
och sedan aldrig hålla?
Korståget. En tragedi.
Ärkebiskopen av Tyrus var en väl vald utskickad för att meddela Richard tidningar, som den lejonhjärtade konungen ej utan det tygellösaste utbrott av vrede skulle tålt att höra av någon annan; men även denne skarpsinnige och vördnadsvärde prelat hade svårt att förmå honom åhöra underrättelser, som förstörde alla hans förhoppningar att med vapenmakt återvinna den heliga graven och förvärva det höga anseende, som kristenheten enstämmigt var färdig att tillerkänna honom såsom korsets kämpe.
Men enligt ärkebiskopens berättelse tycktes det, som om Saladin höll på att samla sina hundra stammars hela styrka, och som om de europeiska furstarne, som av flera skäl ledsnat vid ett krig, vilket redan visat sig så äventyrligt och dagligen blev det ännu mera, beslutat att övergiva företaget. De styrktes i detta sitt beslut av Philip av Frankrike, som under många aktningsbetygelser och många försäkringar, att han först ville se sin broder av England i säkerhet, förklarat sig ämna återvända till Europa. Hans kronvasall, greven av Champagne, hade fattat samma beslut, och det var ej att undra på, att Leopold av Österrike, som blivit så groft förolämpad av Richard, med nöje omfattade ett tillfälle att övergiva ett företag, såsom vars ledare hans högdragna vederpart skulle komma att anses. Flere andra tillkännagåvo samma avsikt, så att det var klart, att konungen av England, ifall han beslutade sig till att kvarstanna, icke skulle kunna påräkna något annat understöd, än det han skulle erhålla av de fåtaliga frivilliga, som under sådana förtvivlade omständigheter kunde sluta sig till den engelska arméen, samt den tvetydiga hjälpen från Konrad av Montserrat samt tempel- och johanniterriddarne, vilka, ehuru de genom sina ordenslöften voro förbundna till att strida emot saracenerna, likväl lika ogärna sågo en euro-
