jag säga, att lady Ediths råd är klokt; ty ehuru konung Richard behagar tro allt, vad ers majestät finner för gott att säga honom, tvivlar jag likväl på, att han lär tro lady Kalista, och allra minst i denna sak.»
»Lord Gilsland har rätt», sade lady Kalista, mycket upprörd vid tanken på den rannsakning, som skulle komma att äga rum, »och dessutom, om jag också hade sinnesnärvaro nog, att smida ihop en sannolik historia, så tror jag sannerligen inte jag skulle ha mod att berätta den.»
Med denna föresats att vara uppriktig begav sig lady Kalista, åtföljd av de Vaux, till konungen och avlade, som hon haft för avsikt, en sannfärdig bekännelse om den list, man använt, för att locka den olycklige riddaren av Leoparden från sin post, varvid hon helt och hållet fritog lady Edith, vilken, såsom hon ganska väl visste, eljest skulle göra det själv, och sköt hela skulden på drottningen, vars andel i putset hon nog insåg skulle synas ursäktligast i Lejonhjertas ögon. Richard var verkligen en god — nästan svag man. Första uppbrusningen av hans vrede hade redan länge sedan lagt sig, och han var nu ej hågad att strängt klandra, vad som ej längre stod att hjälpa. Den sluga lady Kalista, som allt ifrån spädaste barndomen varit van att utforska ett hovs intriger och giva akt på de minsta tecken till en härskares vilja, skyndade snabb som en vipa till drottningen med den underrättelsen, att konungen strax skulle infinna sig hos henne, vartill hovdamen fogade en utläggning, grundad på hennes egna iakttagelser, enligt vilka hon förmodade, att Richard blott ärnade visa så mycken stränghet, som behövdes för att bringa hans gemål till en tillbörlig ånger över sitt upptåg, och därpå skänka henne och alla, som haft med saken att skaffa, sin nådiga förlåtelse.
»Blåser vinden från det hållet, flicka?» sade drottningen, mycket lättad av denna underrättelse; »tro mig, att så stor fältherre han än är, skall Richard finna det svårt att överlista oss i detta fall; ty, såsom de pyreneiska fårherdarne i mitt fädernesland Navarra pläga säga: ”mången går ut efter ull och kommer hem klippt.»
Då drottning Berengaria inhämtat alla de upplysningar, Kalista kunde meddela henne, klädde hon sig i sin smakfullaste dräkt och avvaktade med full tillförsikt den hjältemodige Richards ankomst.
Han kom och befann sig i ungefär samma belägenhet,
