skäl, ej heller kunde han förmå sig att använda en myndig stränghet mot en varelse, som var så skön till och med i sitt oförnuftiga missnöje. Han måste således inskränka sig till sitt eget försvar och försökte därför milt förebrå henne hennes misstankar och blidka hennes missnöje, i det han erinrade henne, att hon varken med samvetsförebråelser eller övernaturlig fruktan behövde se tillbaka på det förflutna, emedan sir Kenneth levde och mådde väl samt överlämnats åt den stora arabiska läkaren, som utan tvivel bäst av alla människor kände sättet att bibehålla honom vid liv. Men detta tycktes såra drottningen djupast av allt, och hennes sorg förnyades vid föreställningen att en saracen, en läkare, erhållit en ynnest, varom hon förgäves bett sin man med blottat huvud och på sina böjda knän. Vid denna nya beskyllning började tålamodet svika Richard, och han sade i en allvarsam ton: »Berengaria, läkaren räddade mitt liv. Om det har något värde i dina ögon, bör du ej missunna honom en ännu större belöning, än den enda, jag kunnat förmå honom att mottaga.»
Drottningen fann, att hon drivit sitt koketterande missnöje så långt, som hon med säkerhet kunde göra.
»Min Richard», sade hon, »varför förde du ej denne vise till mig, så att Englands drottning kunnat ådagalägga, huru högt hon värderade den, som räddat ridderskapets ljus, Englands ära och den stackars Berengarias liv och hopp från att utslockna.»
Med ett ord, den äktenskapliga tvisten var slutad; men på det rättvisan skulle få något offer, kommo både konungen och drottningen överens om, att skjuta hela skulden på ombudet Nectabanus, som — enär drottningen vid detta lag var hjärtligt trött på hans nycker — jämte sin kungliga gemål Genevra dömdes att förvisas hovet, och den olycklige dvärgen undslapp endast ett kok stryk genom drottningens försäkran, att han redan blivit agad.
Det blev vidare beslutat, att, som ett sändebud med det första skulle avgå till Saladin, för att underrätta honom om rådets beslut att återtaga fientligheterna, så snart stilleståndet var tilländalupet, och som Richard ämnade skicka sultanen någon dyrbar present för att betyga sin erkänsla för den stora nytta, han haft av El Hakims tjänster, de båda olyckliga varelserna skulle öka denna skänk såsom rariteter, vilka, i anseende till sitt ytterst löjliga utseende och sitt rubbade
