214
förstånd, ganska väl ägnade sig till sådana gåvor, som monarker pläga förära varandra.
Richard hade samma dag att utkämpa ännu en strid med ett fruntimmer, men han gick den till mötes med mera likgiltighet än den förra; ty ehuru vacker och i hög grad ägande sin kungliga anförvants aktning — ja, ehuru hon genom hans sårande misstankar verkligen var ett offer för den orättvisa, varöver Berengaria blott låtsat beklaga sig, var Edith likväl varken hans gemål eller älskarinna, och han fruktade mindre de förebråelser, hon kunde göra honom, om de ock skulle befinnas vara mera grundade än drottningens orättvisa och orimliga beskyllningar. Sedan han begärt att enskilt få tala med henne, blev han införd i hennes rum, som låg bredvid drottningens, och där tvenne koptiska slavinnor under samtalet blevo liggande på knä i den avlägsnaste vrån. Hon var utan alla slags fruntimmersprydnader, och en skir, svart slöja inhöljde i sina vida veck hela den högborna flickans långa, behagliga gestalt. Vid Richards inträde steg hon med en djup nigning upp från sin plats, vilken hon återtog på monarkens tillsägelse, och då han satte sig bredvid henne, avvaktade hon, utan att yttra ett ord, hans vidare befallningar.
Richard, som var van att umgås med Edith på den förtroliga fot, vartill deras släktskap berättigade, fann detta mottagande tämligen kallt, så att han med någon förlägenhet öppnade samtalet.
»Vår vackra kusin», sade han slutligen, »är ond på oss, och vi tillstå, att besvärande omständigheter förlett oss att orättvist misstänka henne för ett uppförande, stridande mot allt, vad vi förut känt om henne. Men under vår vandring i denna mänsklighetens töckniga dal händer det, att vi misstaga skuggan för verkligheten. Kan min vackra kusin ej förlåta sin något häftiga frände Richard?»
»Vem skulle kunna neka Richard förlåtelse», sade Edith, »om Richard kan erhålla tillgift av konungen?»
»Se så, min fränka», svarade Lejonhjerta, »detta är allt för högtidligt. Vid den heliga jungfrun, detta sorgsna ansikte och denna vida, svarta slöja kunde komma en att tro, att du nyss blivit änka eller åtminstone förlorat en trolovad älskare. Fatta mod! — Du har utan tvivel hört, att du ej mer har någon verklig orsak till sorg — varför då behålla de yttre tecknen därav?»
