216
»Min älskares frånvaro?» sade lady Edith. »Nå ja, — han må väl kallas min älskare, han som så dyrt betalt för det namnet! Ehuru ovärdig en sådan dyrkan, var jag det ljus, som lyste och ledsagade honom framåt på ridderlighetens ädla bana; men att jag glömt min rang, eller att han dristat sig utom sin, är en osanning, om också en konung sade det.»
»Min vackra kusin», sade Richard, »lägg ej ord i min mun, som jag aldrig yttrat. Jag har ej sagt, att ni visat denne man någon annan ynnest, än som varje tapper riddare, hurudan hans börd än må vara, kan erhålla av en prinsessa. Men vid vår Fru, jag känner tämligen bra till detta slags kärlekshandel — den börjar med stum vördnad och tillbedjan på avstånd; men när tillfälle yppar sig, ökas förtroligheten, och så — men vad tjänar det till att tala med en person, som tror sig klokare än hela världen?»
»Min frändes råd skall jag alltid gärna åhöra», sade Edith, »då de ej innebära någon skymf för min värdighet eller min karaktär.»
»Konungar, min vackra kusin, råda ej, utan snarare befalla», sade Richard.
»Sultaner befalla verkligen», sade Edith; »men det är, emedan de blott ha slavar att regera över.»
»Nå, nå, du borde lära dig att mindre förakta sultaner, då du så högt värderar en skotte», sade konungen. »Jag anser Saladin för mera ordhållig än denne Wilhelm av Skottland, som, Gud bevars, nödvändigt vill kallas för ett Lejon. — Han har skändligt svikit mig, då han ej skickade de hjälptrupper, han lovat. Jag skall säga dig, Edith, att du torde uppleva den dag, då du föredrar en redlig turk framför en falsk skotte.»
»Nej — aldrig» svarade Edith, »även om Richard själv omfattade den falska lära, till vars fördrivande ur Palestina han överfarit havet.»
»Du vill ha sista ordet», sade Richard, »och du skall få behålla det. Tänk om mig, vad du behagar, Edith, jag skall aldrig glömma att din far var min farbror.»
Med dessa ord tog han ett artigt avsked av henne, ehuru föga tillfreds med utgången av sitt besök.
Det var fjärde dagen efter sir Kenneths avfärd från lägret, och konung Richard satt i sitt tält och njöt av en västlig aftonfläkt, som, med ovanlig svalka på sina vingar, tycktes
