Sida:Talismanen 1916.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
217

komma från det glada England för att vederkvicka dess äventyrsälskande monark, under det han småningom återhämtade den fulla styrka, som var nödig till utförandet av hans jättelika planer. Han var alldeles ensam, emedan de Vaux blivit avsänd till Ascalon för att hämta förstärkningar och krigsförnödenheter, samt de flesta av hans övriga uppvaktning på olika håll voro sysselsatta med förberedelser till fientligheternas snara öppnande och till en stor mönstring med korsfararnes här, som skulle äga rum påföljande dagen. Konungen satt och åhörde det verksamma sorlet bland soldaterna, slamret från smedjorna, där man smidde hästskor, och från vapensmedernas tält, där man lagade rustningar. Även de fram och tillbaka gående soldaternas röster voro högljudda och muntra och inneburo i själva sin ton försäkran om ett högt, eldigt mod samt ett säkert förebud till stundande seger. Under det Richards öra med förnöjelse insöp dessa ljud, och under det han själv överlämnade sig ål de drömmar om seger och ära, som de ingåvo, anmälde en stallmästare, att ett sändebud från Saladin väntade utanför.

»Släpp genast in honom», sade konungen, »och med tillbörlig heder, Josceline.»

Den engelska riddaren införde följaktligen en person, som ej tycktes vara annat än en nubisk slav, ehuru hans utseende var särdeles anslående. Han var en ståtlig, ädelt bildad gestalt, och hans befallande, ehuru becksvarta ansiktsdrag, antydde ej något negerartat. På sitt kolsvarta hår bar han en mjölkvit turban och över axlarna en kort kappa av samma färg, vilken var öppen framtill och vid ärmarna, och varunder framstack en tröja av beredd leopardhud, som räckte nästan ända till knäna. De övriga delarna av hans muskelstarka lemmar, både armar och ben, voro bara, utom att han hade sandaler på fötterna och bar ett halsband och armband av silver. Från midjan nedhängde ett rakt, brett svärd med fäste av buxbom och skida överklädd med ormskinn. I högra handen höll han ett kort jaktspjut med en bred, polerad stålspets av en spanns längd, och med den vänstra ledde han en stor, vacker vinthund vid ett snöre av tvinnat silke och guld.

Budbäraren nedföll framstupa och blottade till en del sina axlar såsom tecken till ödmjukhet, och sedan han med pannan vidrört golvet, uppreste han sig, så att han blev liggande på ett knä, medan han till konungen överlämnade en duk av siden, innehållande en annan av guldtyg, varuti låg