228
»Men huru skola vi förstå varandra?» sade konungen. »Kan du skriva, min svarta vän?»
Slaven nickade åter jakande.
»Giv honom skrivdon», sade konungen. »De voro tillgängligare i min faders tält än i mitt, men de skola finnas någonstädes, om detta stekande klimat ej torkat upp bläcket. Denna karl är ju en juvel, en svart diamant, Neville.»
»Om ers majestät tillåter mig yttra min ringa mening», sade Neville, »tror jag det vara mindre rådligt att handla med dylikt kram. Karlen måste vara en besvärjare, och sådant folk har umgänge med den onde, vars fördel det är att så ogräs bland vetet och väcka split i våra rådslag och…»
»Tyst, Neville», sade Richard. »Ropa åt din nordiska hund, då han är i hasarna på rådjuret, och kanske skall han lyda ditt rop; men sök ej att hejda Plantagenet, då han har hopp att återvinna sin heder.»
Slaven, som under tiden hållit på att skriva, i vilken konst han tycktes vara skicklig, steg nu upp, och tryckande vad han skrivit emot sin panna, nedkastade han sig som vanligt, innan han överlämnade det åt konungen. Skriften var på franska, ehuru deras samtal dittills förts på lingua franca.
»Till Richard, Englands segerrike, oövervinnelige konung, detta från den underdånigaste av hans slavar. Hemligheter äro himmelns förseglade skrin; men visheten kan utfinna medel att öppna låset. Om er slav stode på ett ställe, där härens anförare skulle passera förbi, så var förvissad om, att, i fall den person, som begått det missdåd, varöver min konung klagar, befunnes ibland deras antal, skulle hans ondska bliva uppenbar, om den också vore dold under en sjufaldig slöja.»
»Nå, vid sankt Georg!» sade konung Richard; »du har talat på högst läglig tid. — Neville, du vet, att furstarne kommit överens: om att i morgon, då vi mönstrat trupperna, salutera det nya engelska baneret, då de passera sankt Georgs höjd, för att därigenom försona den skymf, vi lidit genom det gamlas bortstjälande. Var övertygad, att den hemliga missdådaren ej vågar avhålla sig från ett så högtidligt ådagaläggande av sin oskuld, på det själva hans frånvaro ej måtte giva anledning till misstankar. — Där skall ni ställa vår svarta rådgivare, och om han med sin konst kan upptäcka nidingen, så lämna åt mig att löna honom efter förtjänst.»
