»Nådig herre», sade Neville med en engelsk barons frimodighet, »se er noga före i vad ni företar. Enigheten i vårt heliga förbund är helt oförväntat återställd — vill ni nu på de misstankar, en negerslav kan ingiva er, ånyo uppriva de så nyss läkta såren, eller vill ni begagna den högtidliga procession, som blivit anordnad för att återupprätta er heder och befästa samdräkten emellan de oeniga furstarne, såsom medel att uppsöka nya tvisteämnen eller uppliva gamla trätor? Jag skulle nästan vilja påstå, att det vore ett brott emot den förklaring, ers majestät avlagt inför korstågets församlade råd.»
»Neville», sade konungen, i det han med stränghet föll honom i talet, »ditt nit gör dig förmäten och ohövisk. Jag har aldrig lovat att lämna de medel obegagnade, som kunde leda till upptäckande av den nedrige upphovsmannen till detta angrepp på min ära. Förr skulle jag ha avstått från min krona, mitt liv. Alla mina förklaringar gjordes med detta nödvändiga och ovillkorliga förbehåll. Endast om österrikarn ville framträda och manligt erkänna den begågna oförrätten, erbjöd jag mig att för kristenhetens skull förlåta honom.»
»Men», fortfor baronen i en ängslig ton, »vem ansvarar för, att denne Saladins listige slav ej bedrar ers majestät?»
»Tyst, Neville», sade konungen; »du tror dig mäkta klok och är blott en narr. Kom ihåg vad jag befallt dig rörande den där karlen; han har mera inombords, än ditt Westmorelandsförstånd kan fatta. Och du, min tystlåtne svarte vän, bered dig att fullgöra vad du lovat, och jag ger dig mitt kungsord på, att du själv skall få välja din belöning! — Se, han skriver igen.»
Dumben skrev och överlämnade på samma sätt som förut konungen ett papper, innehållande följande ord: »konungens vilja är en lag för hans slav, och det anstår ej denne att fordra någon lön, för det han fullgör sin plikt.»
»Lön och plikt!» sade konungen, i det han avbröt läsningen och talade till Neville på engelska, med ett visst eftertryck på dessa ord; »dessa österlänningar komma att draga nytta av korstågen, de börja lära sig chevaleriets språk. Och se, Neville, huru brydd den där karlen ser ut — om han ej vore svart, skulle han rodna. Det skulle ej förundra mig, om han förstode vad jag säger; dessa människor äro stora språkkännare.»
