i synnerhet över konungens ovanliga beteende, lämnade Neville det kungliga tältet, i det han vinkade åt nubiern, att han skulle följa honom. I allmänhet var ingenting lättare, än att upptäcka den för ögonblicket rådande riktningen av Richards känslor och tänkesätt, ehuru det i vissa fall torde varit svårt att beräkna deras varaktighet; ty en väderhane kunde ej beredvilligare lyda den växlande vinden, än konungen sina uppbrusande lidelser. Men vid närvarande tillfälle hade hans förhållande varit ovanligt tvunget och hemlighetsfullt, och det var ej lätt att gissa, om missnöje eller välvilja hade överhanden i hans beteende mot sin nye tjänare, eller i de blickar, varmed han då och då betraktade honom. Den tjänst konungen gjort nubiern, då han sugit hans sår för att förekomma den farliga verkan av marabutens dolkstyng, tycktes uppväga konungens förbindelse till slaven för det han mottagit mördarens stöt; men eftersom de ännu hade en räkning oavslutad med varandra, tycktes det, som om monarken var osäker om, huruvida han vid uppgöringen komme att bliva gäldenär eller borgenär, och som om han för den skull tills vidare antog: en neutral hållning, som kunde passa för vilketdera som helst av dessa båda fall. Men huru och på vad sätt den nubiska slaven än måtte lärt sig skriva de europeiska språken, var baronen likväl övertygad om, att han åtminstone ej förstod engelska, emedan han noga givit akt på honom under den senare delen av överläggningen och ansåg det alldeles omöjligt för någon, som förstått det betydelsefulla samtal, vars föremål han själv var, att kunna synas så likgiltig därvid.
TJUGUANDRA KAPITLET.
Vem där? — Stig på! — Du gjort mig gott,
min lärde läkare och vän.
Sir Eustace Grey.
Vår historia måste nu gå tillbaka till en tidpunkt kort före de tilldragelser, vi senast omnämnt, då, som läsaren
