230
»Den slackars slaven kan ej uthärda ers. majestäts blickar», sade Neville; »det är alltsammans.»
»Gott», fortfor konungen och slog med fingret på papperet, i det han fortfor; »men denna djärva skrift innehåller vidare, att vår trogne dumbe har ett brev från Saladin till lady Edith Plantagenet och begär tillstånd och tillfälle att få överlämna det. Vad tycker du om en så blygsam begäran, Neville?»
»Jag vet ej», svarade Neville, »huru ers majestät kan upptaga en sådan dristighet; men om någon skulle framföra ett sådant budskap till Saladin från ers majestät, fruktar jag för, att budbärarens huvud ej skulle sitta särdeles säkert på hans skuldror.»
»Gud vare lov, jag känner icke någon åtrå efter någon av hans solbrända skönheter!» sade Richard; »och för övrigt vore det väl hårt, att straffa den här karlen, för det han uträttat sin herres ärende, och det till på köpet, då han nyss förut frälsat mitt liv. Jag skall berätta dig en hemlighet, Neville, ty ehuru vår svarte och stumme tjänare är närvarande, kan han ej, som du väl vet, berätta den för andra, om han också händelsevis skulle förstå oss. Vet då, att jag de sista fjorton dagarne varit under en besynnerlig förtrollning, varur jag gärna önskade mig löst. Knappast har någon gjort mig en stor tjänst, förrän han utplånar den genom någon grov förseelse; och å andra sidan, den som förtjänt döden av min hand för något förräderi eller någon skymf, blir bestämt den, som framför alla andra sätter mig i något slags förbindelse till sig, som överväger hans förbrytelse och gör ett uppskov i hans dom till en hedersskuld för mig. Sålunda finner du, att jag är berövad förnämsta delen av min kungliga makt, då jag varken kan straffa eller belöna folk. Så länge denna ogynnsamma planets inflytande varar, vill jag ej svara annat på denna vår svarta tjänares begäran, än att den är ovanligt djärv, och att hans bästa utsikt att finna nåd för våra ögon är att försöka göra den upptäckt, han åtagit sig att verkställa för vår räkning. Se emellertid noga efter honom, Neville, och låt hederligt draga försorg för honom. — Och, hör på, ännu ett ord», sade han viskande, »skaffa rätt på den där eremiten från Engaddi och för genast hit honom till mig, antingen han är helgon eller vilde, klok eller galen. Jag vill tala med honom enskilt.»
På det högsta förvånad över vad han sett och hört, men
