234
när resan ligger framåt», då riddarens häst i detsamma snubblade så häftigt, att det såg ut, som om han förmedelst en praktisk tillämpning velat giva eftertryck åt deras gemensamma herres uppmaning.
Riddaren föranläts av denna varning alt vara uppmärksammare på sin häst, vilken han flere gånger måste stödja och uppehålla med betslet, ehuru den för övrigt bar mycket lätt och ingenting kunde vara angenämare än den passgång, varmed djuret — det var ett sto — färdades framåt.
»Denne häst», sade den moraliserande läkaren, »liknar människans lycka; ty under dess snabbaste och behagligaste gång måste ryttaren akta sig för fall, liksom vi, när medgången är som störst, böra vara som uppmärksammast och vaksammast, för att förekomma olycka.»
När man är övermätt, väcker själva honungskakan vår leda, och man kan ej undra på, att den av missöden och förnedring förkrossade och förföljde riddaren blev något otålig över att höra sin olycka ständigt och jämt göras till föremål för ordspråk och sentenser, ehuru riktiga och väl tillämpade de än voro.
»Jag tycker», sade han, något stött, »att jag ej behöver någon ytterligare förklaring på lyckans obeständighet — ehuru jag skulle tacka dig, Hakim, för ditt val av häst till mig, om den här märrn blott ville snava så eftertryckligt, att hon på en gång bröte nacken av både sig själv och mig.»
»Min broder», svarade den vise araben med orubbligt allvar, »du talar fåvitskt. Du tänker i ditt hjärta, att den vise bort giva sin gäst den yngre och bättre hästen och behålla den gamla för sig själv; men vet, att den gamla hästens brister kunna motvägas av den yngre ryttarens kraft, liksom den yngre hästens häftighet kan tyglas av den äldre ryttarens sinnesköld.»
Så talade den vise; men sir Kenneth gav ej något svar på denna anmärkning, som kunnat föranleda till en fortsättning av deras samtal, varför läkaren, som kanske ledsnade vid att trösta den, som ej ville låta trösta sig, vinkade åt en av sina följeslagare.
»Hassan», sade han, »har du ej någonting, varmed du kan förkorta vägen för oss?»
Hassan, som till yrket var poet och sagoberättare, sporrade sin häst och red på denna uppmaning fram för att utöva sitt kall.
