Sida:Talismanen 1916.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
235

»Herre till livets palats», sade han till läkaren, »du, för vilken ängeln Azrael utbreder sina vingar till flykt, du, som är visare än Soliman Ben Daoud, på vars signet var inristat det rätta namnet, som behärskar elementarandarne — Gud förbjude, att din resa skulle bli fördystrad av brist på sång och saga, under det du färdas på välgörandets stig samt bringar hälsa och hugsvalelse, varthän du kommer. Se, så länge din tjänare är vid din sida, skall han utgjuta sitt minnes skatter, liksom källan utgjuter sin ström vid gångstigen, till dens vederkvickelse, som vandrar därpå.»

Efter denna inledning höjde Hassan sin röst och började en berättelse om kärlek och trolleri, uppblandad med skildringar av krigiska bragder och prydd med rikliga citationer från de persiska skalderna, med vilkas arbeten talaren tycktes vara hemmastadd. Läkarens följe, med undantag av dem, som nödvändigt kvarhöllos av uppsikten över kamelerna, trängde sig så långt fram till berättaren, som vördnaden för deras husbonde tillät, för att njuta ett tidsfördriv, som österlänningarne i alla tider ansett såsom ett bland de angenämaste.

Oaktat sin ofullständiga kännedom av språket, skulle sir Kenneth kanske vid ett annat tillfälle funnit sig road av berätttelsen, som, ehuru förestavad av en otyglad inbillningskraft och uttryckt på ett svulstigt och bildrikt språk, likväl hade mycken likhet med de riddareromaner, som då för tiden voro så omtyckta i Europa. Men i de omständigheter, vari han nu befann sig, märkte han knappt, att en man i karavanen i nära två timmars tid med låg ton talade och sjöng, i det han höjde och sänkte rösten, allt efter de olika lidelser, han beskrev, och i vedermäle erhöll än ett sakta bifallssorl, än orediga utrop av beundran, eller suckar och tårar, samt ibland, vad som var vida svårare att avlocka dylika åhörare, ett smålöje och även ett skratt.

Huru fördjupad den förviste än var i sin sorg, blev likväl hans uppmärksamhet under berättelsen allt emellanåt väckt av det dova tjutet av en hund, som var instängd i en, på en av kamelerna hängande, vidjekorg; ett tjut, vari den erfarne jägaren ej hade svårt för att igenkänna sin egen trogna hunds röst och som lät så klagande, att han ej tvivlade på, att djuret var medvetet av sin herres närhet och på sitt sätt nu anropade honom om bistånd till sin befrielse.

»Ack, stackars Roswall!» sade han, »du begär hjälp och deltagande av den, som är i ännu hårdare träldom än du.