238
antal, deras beskaffenhet och, om möjligt, även deras avsikt, återkallade den annalkande faran, eller vad som togs därför, sir Kenneth till fullt medvetande av sig själv och sin ställning, liksom en stimulerande dryck uppväcker en avdånad.
»Vad fruktar ni av dessa kristna ryttare, ty sådana tyckas de vara?» sade han till El Hakim.
»Fruktar!» sade El Hakim med en föraktlig tonvikt på ordet. »Den vise fruktar ingen annan än Gud, men han fruktar alltid det värsta av dåliga människor.»
»De äro kristna», sade sir Kenneth, »och stilleståndet räcker ännu, varför skulle ni alltså befara ett löftesbrott.»
»De äro templets prästerliga soldater», svarade El Hakim, »vilkas löfte förbjuder dem att hålla tro och loven med Islams dyrkare. Måtte profeten förtorka dem med både rot, grenar och telningar! Deras fred är krig och deras tro är falskhet. Andra av Palestinas inkräktare hava sina stunder av ädelmod. Lejonet Richard skonar, när han segrat; örnen Philip lägger ihop vingarna, sedan han gripit sitt rov; själva den österrikiska björnen lägger sig att sova, när han ätit sig mätt; men denna hord av ständigt hungriga vargar känner varken hov eller måtta i sin rovlystnad. — Ser du ej att de avskilja en trupp från huvudstyrkan, som drar sig åt öster? Det är deras pager och väpnare, som de uppfostra i sina fördömda mysterier, och vilka de, såsom lättare beridna, skicka för att avskära oss från vårt vattningsställe. Men de skola finna sig svikna i sin förhoppning. Jag känner krigssättet i öknen bättre än de.»
Han talade några ord vid sina förnämsta tjänare, varvid hela hans uppförande och utseende på en gäng ifrån det högtidliga lugnet hos en mera vid betraktelser än handling van österländsk vis förbyttes till det hurtiga och stolta uttrycket hos en käck soldat, vars hela kraft uppväckes vid annalkandet av en fara, vilken han på en gång förutser och föraktar.
I sir Kenneths ögon hade det annalkande kritiska ögonblicket ett helt annat utseende, och när Adonebek sade till honom: »du måste hålla dig vid min sida», svarade han med ett högtidligt nekande.
»Där», sade han, »äro mina vapenbröder, de män, i vilkas sällskap jag svurit att strida eller stupa, och på vilkas baner vårt välsignade återlösningstecken lyser. — Jag kan ej fly för korset i sällskap, med halvmånen.»
