Sida:Talismanen 1916.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
237

Honom, som rannsakar hjärtan och njurar, genom att tillåta världen och de världsliga lidelserna återtaga sitt stormiga välde över våra hjärtan, i samma ögonblick vi slutat vår andakt? Det har funnits och torde ännu kanske finnas människor, som äro nog oförnuftiga att låta en jordisk lidelse återtaga tyglarne, strax efter en högtidlig åkallan till himmeln; men sir Kenneth tillhörde ej deras antal. Han kände sig styrkt och hugsvalad samt bättre beredd att verkställa eller underkasta sig, vad helst hans öde kunde ålägga honom att göra eller lida.

Saracenerna stego emellertid åter till häst för att fortsätta resan, och sagoberättaren Hassan återtog tråden av sin berättelse, ehuru ej längre för samma uppmärksamma åhörare. En ryttare, som uppridit på en till höger om den lilla karavanen belägen höjd, hade i brådskande galopp återvänt till El Hakim och avgivit någon berättelse för honom. Fem ryttare avfärdades därpå ytterligare till samma ställe, och hela det lilla tåget, som kunde bestå av några och tjugu personer, började följa dem med ögonen, liksom de av deras rörelser och åtbörder velat sluta till goda eller dåliga underrättelser. Även Hassan upphörde med sin sång, antingen till följd av bristande uppmärksamhet hos hans åhörare, eller för det hans egen fästes på de tvetydiga rörelserna på flanken, så att tåget nu blev alldeles tyst, utom då en kameldrivare ropade till sitt tåliga lastdjur, eller någon orolig ryttare sakta och brådskande viskade till sin sidokamrat.

Detta ovisshetstillstånd fortfor, till dess de ridit omkring en hög ås, bestående av flere sammanhängande sandkullar, vilka för huvudstyrkan dolt det föremål, som förorsakade detta alarm bland dess spejare. Sir Kenneth kunde nu på något mer än en mils avstånd se ett mörkt föremål, som snabbt rörde sig över öknens yta, och vilket hans erfarna öga igenkände som en till antalet deras karavan vida överlägsen ryttartrupp, varjämte det av de täta, blixtrande strålar, som återkastades från deras vapen, var tydligt att dessa ryttare voro européer i full rustning.

De oroliga blickar, som El Hakims ryttare nu kastade på sin anförare, tycktes antyda mycken farhåga; men då han med samma orubbliga allvar, som då han kallade sina följeslagare till bönen, avsände två av sina bäst beridna ryttare med befallning, att, så mycket som försiktigheten tillät, närma sig dessa ökenfarare samt nogare giva akt på deras