Sida:Talismanen 1916.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

240

ehuru denne, andtruten, halvblind, halvdöv och alldeles yr i huvudet av den sällsamma rittens snabbhet, knappt förstod de ord, som så obehindrat flöto från hans följeslagares läppar.

»Dessa hästar», sade han, »äro av den så kallade bevingade rasen och överträffa i snabbhet alla, utom profetens Borak. De fodras med Yemens gyllene korn, blandat med kryddor och en liten portion torkat fårkött. Konungar ha givit provinser för att äga dem, och de äro lika livliga på ålderdomen som i ungdomen. Du är den första nazaren, som kastat benet över en häst av denna ädla ras, en gåva av själva profeten till den välsignade Ali, hans frände och ståthållare, som med skäl kallats Guds Lejon. Tiden lägger sin hand så lätt på dessa ädla djur, att det sto, varpå du nu sitter, sett fem gånger fem år förflyta, och likväl bibehåller det hela sin ursprungliga styrka och livlighet, utom att det numera under sitt lopp behöver stödjas av betslet, fört av en erfarnare hand än din. Välsignad vare profeten, som skänkt de rättrogna medlen till anfall och reträtt, varigenom deras stålklädda fiender bliva uttröttade av sin egen svåra tyngd. Vad de där tempelhundarnes kampar måste flåsat och flämtat, då de ända upp till hovskägget nedsjönko i sanden för att sträva fram en tjugondedel av den rymd, som dessa hästar tillryggalagt utan en enda hjärtklappning eller en svettdroppa på sin släta sammetshud!»

Den skotske riddaren, som nu börjat återfå andedräkten och tankeförmågan, kunde ej annat än inom sig erkänna den fördel, de österländska krigarne ägde framför européerna i en hästras, lika tjänlig för anfall som reträtt och beundransvärt lämpad för Syriens och Arabiens jämna och sandiga öknar; men han hade ej lust att öka muselmannens högmod genom att medgiva dennes stolta anspråk på överlägsenhet, varför han lät samtalet falla och började se sig omkring, då han vid den saktare fart, varmed de numera färdades, märkte att han befann sig i ett ej obekant land.

Döda havets förbrända stränder och dystra böljor, den skarpa och branta bergskedja, som höjde sig till vänster, den lilla palmlunden, som bildade den enda gröna fläcken på öknens vida yta, voro föremål, som, en gång sedda, knappt kunde glömmas och visade sir Kenneth, att de nalkades den källa, som kallades Diamanten i öknen och som vid ett föregående tillfälle varit skådeplatsen för hans möte med den saracenska emiren Shirkohf eller Uderim. Inom några minuter