jag såg i konung Richards tält, undföll din uppmärksamhet, anser jag den slöare än eggen på en narrs trävärja. Det är väl sant, att du då var dömd till döden; men hade det varit jag, så, om mitt huvud också fallit från kroppen, skulle den sista stirrande blicken från mina ögonstenar med hänryckning urskilt en så förtjusande syn, och mitt huvud skulle ha rullat sig fram till dessa oförlikneliga houris för att med sina skälvande läppar kyssa fållarna av deras kläder. — Den där engelska drottningen, som för sina behag förtjänade att vara hela världens drottning — vilken ömhet i hennes blå öga, vilken glans i hennes lockar av fladdrande guld. Vid profetens grav, jag tror knappt att den houri, som en gång kommer att räcka mig odödlighetens diamantbägare, skall förtjäna en så varm omfamning.»
»Saracen», sade sir Kenneth strängt, »du talar om Richards av England gemål, om vilken det ej är tillåtet att tänka eller tala som om en kvinna, vilken kan vinnas, utan som om en drottning, vilken bör vördas.»
»Jag ber dig om ursäkt», sade saracenen. »Jag hade alldeles glömt er vidskepliga vördnad för könet, vilket I ansen snarare såsom föremål för beundran och dyrkan, än för kärlek och ägande. Men efter du fordrar en så djup vördnad för den lilla späda varelsen, vars alla rörelser, steg och blickar utvisa kvinnan, så gissar jag, att man ej kan ägna något mindre än fullkomlig dyrkan åt henne med de mörka lockarna och det ädla, talande ögat. Hon, det medger jag, hade verkligen i sin ädla hållning och sin majestätiska min något på en gång vördnadsbjudande och oskyldigt; men var säker på, att även hon skulle vid ett lägligt tillfälle i sitt hjärta tacka en dristig älskare, som behandlade henne mer som en dödlig människa än som en gudinna.»
»Tala med mera aktning om Lejonhjertas fränka», sade sir Kenneth med oförställd vrede.
»Aktning, för henne», svarade emiren försmädligt — »vid Kaaba, det torde jag möjligen en gång komma att göra, när hon blir Saladins gemål.»
»Den otrogne sultanen är ej ens värdig att kyssa den fläck, varpå Edith Plantagenets fot trampat!» utropade riddaren och sprang upp från sin bädd.
»Ha! — Vad sade den otrogne hunden?» utropade emiren och lade handen på dolkfästet, under det hans panna glödde som polerad koppar och hans ansiktsmuskler arbetade, till
