246
blindhet. Om det finnes några franker, som för världslig vinning antagit profetens turban och Islams lagar, må deras eget samvete vara deras domare. De ha själva uppsökt lockbetet — sultanen har ej utlagt det för dem. Och då de efter döden såsom skrymtare skola dömas till helvetets djupaste svalg, nedunder kristna och judar, trollkarlar och avgudadyrkare, samt nödgas äta frukterna av trädet Yacoum, som bestå av avgrundsandars huvuden, måste deras förbrytelse och deras straff tillskrivas dem själva och icke sultanen. — Bär därför utan betänkande eller tvekan den dräkt, som beställts för din räkning, emedan din egen dräkt skulle ådraga dig en besvärlig uppmärksamhet och kanske förolämpningar, om du begiver dig till Saladins läger.»
»Om jag begiver mig till Saladins läger», sade sir Kenneth, i det han upprepade emirens ord. »Ack är jag då en fritt handlande person, eller måste jag ej gå, vart ni behagar föra mig?»
»Din egen vilja må leda dina steg», sade emiren, »lika fritt som vinden, vilken för ödemarkens stoft i vilken riktning den behagar. Den ädle fiende, som mött och hart nära överväldigat mitt svärd, kan ej bli min slav, såsom den, vilken krökt sig under det. Om makt och rikedom kunde fresta dig att förena dig med vårt folk, skulle jag kunna tillförsäkra dig deras ägande; men den, som avslog sultanens ynnestbevis, då bödelsyxan var upplyft över hans huvud, skall, fruktar jag, ej mottaga dem nu, då jag säger honom, att han äger sitt fria val»
»Råga måttet av ditt ädelmod, ädle emir», svarade sir Kenneth, »genom att avstå från att visa mig din erkänsla på ett sätt, som mitt samvete förbjuder mig att antaga. Tillåt mig i stället förklara min skyldiga tacksamhet för detta ridderliga ädelmod, denna oförtjänta godhet.»
»Säg ej oförtjänt», svarade emiren Ilderim. »Var det ej samtalet med dig och din beskrivning på de skönheter, vilka pryda Melek Rics hov, som gav mig dristighet att förklädd begiva mig dit, varigenom jag fått skåda det skönaste, jag någonsin sett, det skönaste, jag någonsin får se, innan paradisets härlighet strålar för mina ögon?»
»Jag förstår er ej», sade sir Kenneth, ömsom rodnande och bleknande, liksom han förutsett, att samtalet höll på att taga en plågsamt grannlaga vändning.
»Förstår du mig ej utropade emiren. »Om den syn,
