Sida:Talismanen 1916.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

250

vore han varken den första eller bästa turban, emot vilken jag fällt min lans.»

»Men likväl torde sultanen anse detta som ett mindre lämpligt sätt att äventyra en kunglig brud och utgången av ett stort krig», sade emiren.

»Man kan ju råka honom i spetsen för hans här under ett fältslag», sade riddaren, vars öga gnistrade vid de föreställningar, en sådan tanke ingav.

»Man har alltid funnit honom där», svarade Ilderim, »och han har ej heller för sed att vända om sin häst, då han möter en kär fiende. — Men det var ej om sultanen, som jag ämnade tala. Med ett ord, om du är nöjd med att försättas i det anseende, som kan ernås genom upptäckandet av den tjuv, som stal Englands baner, kan jag bringa dig på god väg att utföra detta värv — det vill säga, om du vill låta råda dig — ty vad säger Lokman: ‘om barnet vill gå, måste det ledas av amman, om den okunnige vill begripa, måste han lyssna till den vise‘.»

»Och du är vis, Ilderim», sade skotten, »vis, ehuru saracen, och ädelmodig, ehuru en otrogen. Jag har erfarit, att du är bägge delarne. Var därför min ledsagare i detta fall, och jag skall punktligt lyda dig, så framt du ej fordrar något, som strider emot min heder och min kristna tro. Gör vad du lovat och tag sedan mitt liv.»

»Hör mig då», sade saracenen. »Din ädla hund är nu återställd genom det gudomliga medels välsignade kraft, som botar både människor och djur, och genom hans skarpsinnighet skola de upptäckas, som anfallit honom.»

»Ha!» sade riddaren. »Jag tror jag förstår dig. Hur slö jag var, som ej tänkte därpå!»

»Men säg mig», fortfor emiren, »har du några tjänare eller följeslagare i lägret, som kunna igenkänna djuret?»

»Då jag väntade att undergå dödsstraffet», sade sir Kenneth, »avfärdade jag min gamla vapendragare, din patient, tillika med en dräng, som uppassade honom, och gav honom brev till mina vänner i Skottland. Ingen annan känner närmare till hunden. Men min egen person är däremot väl känd. Själva min röst skulle förråda mig i ett läger, där jag i flere månader spelat en ej obetydlig roll.»

»Både du och han skola bli gjorda så oigenkänneliga, att ni skola gäcka den skarpaste granskning. Jag försäkrar dig», fortfor saracenen, »att ej din vapenbroder, ej din köttslige