förlora dessa erfarna krigares tjänster, därför att deras segrar gjort dem nästan väl förmätna. Men se här kommer vår tappre vederpart, ärkehertigen av Österrike; giv akt på hans skick och hållning, Långsvärd — och du, nubier, låt din hund riktigt få se honom. Nå, vid Gud, har han inte sina narrar med sig!»
Antingen av vana, eller för att visa sitt förakt för den ceremoni, han nu skulle fullgöra, var Leopold verkligen beledsagad av sin Spruch-Sprecher och sin hovnarr, och då han nalkades Richard, visslade han, liksom han därmed velat antyda sin likgiltighet, ehuru hans slöa drag röjde den med fruktan blandade surmulenhet, varmed man ibland kan få se en försumlig skolpojke nalkas sin lärare. Då den motvillige potentaten med en brydd och misslynt min gjorde den erforderliga hälsningen, skakade Spruch-Sprechern sin stav och utropade som en härold, att vad ärkehertigen av Österrike nu gjorde, ej borde anses som något förnärmande av hans rang och värdighet såsom självständig furste, varpå narren svarade med ett ljudeligt amen, vilket förorsakade ett högljutt skratt bland de kringstående.
Konungen såg flera gånger på nubiern och hans hund; men den förre rörde sig ej, och den senare ryckte ej på kopplet, så att Richard nästan föraktligt sade till slaven: »fastän du, min svarte vän, tagit din hunds skarpsinnighet till biträde åt din egen, fruktar jag likväl för, att din framgång i denna sak ej kommer att ge dig något synnerligt anseende som trollkarl, eller förvärva dig några särdeles anspråk på min erkänsla.»
Nubiern svarade, som vanligt, blott med en djup bugning.
Emellertid tågade markisens av Montserrat trupper i slutna leder förbi konungen av England. För att giva sin styrka utseende av att vara större än den verkligen var, hade denne mäktige och sluge baron delat den i två avdelningar. Den första, som bestod av hans vasaller och tjänstemän, vilka uppbådats från hans syriska stater, anfördes av hans broder Enguerrand och efterföljdes av honom själv, i spetsen för tolvhundra stradioter, ett slags lätt kavalleri, som venetianarne värvat i republikens dalmatiska besittningar, och vilket de ställt under den till republiken i flere slags förbindelser stående markisens befäl. Dessa stradioter voro till en del klädda på europeiskt, till en del på asiatiskt sätt, dock var det senare det övervägande. De hade väl korta harnesk,
