256
men buro ovanpa dem dyrbara, mångfärgade tuniker samt vida långbyxor och halvstövlar. Huvudbonaden bestod av höga upprättstående mössor, liknande grekernas, och deras vapen utgjordes av sablar, dolkar, bågar, pilar och små sköldar. Deras hästar voro utvalda och väl underhållna på republiken Venedigs bekostnad; sadlar och mundering liknade turkarnes, och de redo på deras sätt, med korta stigbyglar, i högt stoppade sadlar. Denna trupp var ganska nyttig i skärmytslingar med araberna, ehuru ej så duglig vid slutna anfall, som västra och norra Europas järnklädda rytteri.
Denna vackra trupp anfördes av Konrad, vilken bar samma dräkt som stradioterna, men av så dyrbart tyg, att han strålade av guld och silver; och hans snövita, med ett diamantspänne i hans mössa fästa plym tycktes tillräckligt hög för att nå upp till molnen. Den ädla gångare, varpå han red, stegrade och tumlade sig och ådagalade sin eld och livlighet på ett sätt, som skulle förbryllat varje mindre skicklig ryttare än markisen, vilken behagfullt styrde honom med ena handen, medan han i den andra höll kommandostaven, vars herravälde över de soldater, han anförde, syntes lika oinskränkt. Likväl var hans myndighet över stradioterna mera skenbar än verklig; ty bredvid honom på en den allra spakaste gångare red en liten svartklädd gubbe, utan skägg och mustascher, och som såg alltför ringa och obetydlig ut i jämförelse med den lysande prakt, som omgav honom. Men denne oansenlige gubbe var en av dessa deputerade, som den venetianska regeringen plägade avsända till lägren för att vaka över de befälhavande generalernas uppförande och underhålla det misstänksamma spionerisystem, som länge utmärkt republikens statskonst.
Konrad, som, därigenom att han förstått lämpa sig efter Richards lynne, vunnit ett visst insteg hos honom, hade ej förr kommit inom den engelska monarkens synkrets, än Richard red några steg emot honom, i det han utropade: »ah, herr markis, i spetsen för de lätta stradioterna, och din svarta skugga följande dig som vanligt, antingen solen skiner eller ej! — Skulle man ej kunna vara frestad att fråga dig, om det är skuggan eller kroppen som för befälet över trupperna?»
Just som Konrad med ett småleende på läpparne stod i begrepp att svara, rusade Roswal fram med ett vilt, ursinnigt tjut, och då nubiern i detsamma släppte kopplet, sprang hunden upp på Konrads ädla springare, grep markisen i strupen
