266
»Men nu till en annan sak», sade konungen hastigt och oförmodat. »Har du redan sett Edith Plantagenet?»
Dumben såg upp, liksom han ämnat tala — ja, hans läppar hade börjat uttala ett tydligt nej, då hans misslyckade försök stannade vid dumbens orediga mummel.
»Nå, se man på bara!» sade konungen. »Blotta namnet av en kunglig prinsessa, av så överträffande skönhet som vår älskvärda kusin, tyckes nära nog äga kraft att lösa dumbars tunga. Vilka underverk skulle hennes ögon ej då åstadkomma på en sådan! Jag skall göra experimentet, min svarta vän. Du skall se denna sällsynta skönhet vid vårt hov och uträlta den furstliga sultanens uppdrag.»
Åter en glad blick — åter en knäböjning; men då han steg upp, lade konungen sin hand tungt på hans axel och fortfor med strängt allvar sålunda: »jag vill blott varna dig för en sak, mitt svarta sändebud. Om du också skulle märka, att hon, som du snart får se, genom sitt välgörande inflytande hölle på att lösa din tungas band, vilken nu, såsom den tappre sultanen uttrycker sig, är fängslad inom elfenbensmurarna av dess palats, så akta dig att förändra din tystlåtna roll, oller yttra ett enda ord i hennes närvaro, om också din talförmåga underbarligen bleve dig återgiven. Var övertygad, att jag i så fall skulle låta utslita din tunga med roten, och dess elfenbenspalats, varmed, som jag förmodar, menas din tandrad, skulle jag förstöra, genom att låta utrycka alla dina tänder, den ena efter den andra. Var därför klok och ännu mållös.»
Så snart konungen tagit sin tunga hand från nubierns axel, böjde denne ned huvudet och lade handen på läpparna, till tecken att han skulle lyda och tiga.
Men Richard lade åter sin hand på honom, ehuru något saktare, samt tillade: »detta ålägga vi dig som slav. Vore du en riddare och adelsman, skulle vi begära ditt hedersord såsom en borgen för din tystnad, vilken är ett uttryckligt villkor för det förtroende, vi nu sätta till dig.»
Nubiern rätade med stolthet ut sin gestalt och såg konungen stint i ansiktet, i det han lade högra handen på hjärtat.
Richard ropade därefter på sin kammarherre.
»Neville», sade han, »följ denne slav till min gemåls tält och säg, att det är vår vilja, alt han får företräde — ett enskilt företräde — hos min kusin Edith. Han har ett uppdrag till henne. Du kan även visa honom vägen, ifall han
