Sida:Talismanen 1916.djvu/269

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
267

behöver din ledning, ehuru du kanske märkt, huru förundransvärt hemmastadd han redan tyckes vara i vårt läger. — Och du, min ethiopiske vän», fortfor han, »vad du gör, gör snart, och kom hit tillbaka inom en halvtimme.»

»Jag är upptäckt», tänkte den förmenta nubiern, då han med nedslagna ögon och korslagda armar följde Neville, som med hastiga steg ställde kosan till drottning Berengarias tält — »jag är otvivelaktigt upptäckt och igenkänd av Richard, ehuru jag ej kan märka, att han är mycket vred på mig. Om jag rätt förstår hans ord — och det är omöjligt att misstyda dem — ger han mig ett ädelt tillfälle att återvinna min heder genom att krossa hjälmkamimen på denne nedrige markis, vars brottslighet jag läste i det försagda ögat och den skälvande läppen, då Richard anklagade honom. — Roswal, du har troget tjänt din herre, och dyrt skall jag hämnas vad du lidit! — Men vad är meningen med detta företräde hos henne, som jag misströstat om att någonsin få återse? Och huru kan den kunglige Plantagenet tillåta, att jag — vare sig som den hedniske sultanens sändebud, eller som den skuldbelastade landsflykting, han nyss utdrivit från sitt läger, och vars brott förstorats genom det djärva erkännandet av den kärlek, som utgör hans stolthet — får återse hans gudomliga fränka? Att Richard skulle tillåta henne emottaga ett brev från en hednisk älskare, och det av en persons hand, som är så långt under henne i rang, båda dessa omständigheter äro lika obegripliga, som med varandra oförenliga. Men då Richard ej överväldigas av sitt uppbrusande lynne är han mild, högsinnad och verkligt ädel, och såsom sådan vill jag även bemöta honom och handla enligt hans uttryckliga föreskrifter eller givna antydningar, utan att söka komma underfund med mera, än vad som småningom självmant kan komma att yppa sig, utan någon efterforskning å min sida. Den, som givit mig ett så ypperligt tillfälle att återupprätta min fläckade ära, är jag skyldig undergivenhet och lydnad, och ehuru smärtsamt det än må bliva, skall skulden betalas. Och likväl», tänkte han med av stolthet svällande hjärta, »borde Lejonhjerta, som han kallas, ha mätt andras känslor efter sina egna. Jag tilltruga mig ett samtal med hans fränka? Jag, som aldrig yttrade ett ord till henne, då jag av hennes hand emottog det kungliga priset, när jag ej ansågs som den sämsta i ridderliga bragder bland korsets försvarare. Jag nalkas henne, då jag är i en ovärdig förklädnad och i en träls dräkt, och,