Hoppa till innehållet

Sida:Talismanen 1916.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

274

då för tiden kallade den nyckel, varmed harpan stämdes, och som var av massivt guld.

Denna person ville vördnadsfullt knäfalla för Richard, men konungen upplyfte honom i glad brådska, och tryckte honom med värma till sitt bröst, i det han kysste honom på båda kinderna.

»Blondel de Nesle!» utropade han glatt; »välkommen från Cypern, du ministrelernas konung! Välkommen till konungen av England, som ej skattar sin egen värdighet högre än din. Jag har varit sjuk, min gubbe, och min själ tror jag inte det var, för det jag saknade dig; ty om jag också vore halvvägs till himmelens portar, tror jag att dina toner skulle kunna kalla mig tillbaka. Nå, vad nytt från lyrans land, min käre lärare? Något splitter nytt från Provence's troubadourer? Något från det glada Normandiets ministreler? Framför allt, har du själv varit flitig? Men det behöver jag ej fråga; du kan ej vara sysslolös, om du också ville; dina ädla egenskaper äro som en invärtes eld, du måste ge dem luft i musik och sång.»

»Något har jag lärt, och något har jag själv diktat, ädle konung», svarade den namnkunnige Blondel med en anspråkslös blygsamhet, som all Richards svärmiska beundran för hans konst aldrig förmått borttaga.

»Vi vilja höra dig, min gubbe — vi vilja höra dig, och det genast», sade konungen, men tillade strax därpå, i det han sakta vidrörde Blondels axel: »det vill säga, om du ej är trött av resan; ty förr ville jag rida ihjäl min bästa häst, än skada en ton av din röst.»

»Min röst är nu, liksom alltid, till min kunglige beskyddares tjänst», sade Blondel; »men, ers majestät», tillade han, och såg åt några papper, som lågo utbredda på bordet, »tyckes ha viktigare göromål för händer, och det börjar bli långt lidet på aftonen.»

»Inte det ringaste, inte det ringaste, min bästa Blondel! Jag höll bara på att göra ett utkast till en slagordning emot saracenerna — ett ögonblicks arbete, som går nästan lika fort, som att driva dem på flykten.»

»Jag tycker likväl», sade Thomas de Vaux, »att det ej vore så alldeles ur vägen, att fråga efter, huru många soldater ers majestät har att uppställa. Jag medför underrättelser härom från Askalon.»