Sida:Talismanen 1916.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
277

där, min gode Thom av Gilsland», sade konungen, »utom möjligen vi själva en eller annan gång.»é

»Ja, nådig herre», sade de Vaux, »men må vi låta rättvisa vederfaras en olycklig — även den stackars riddaren av Leoparden har en och annan gång varit framom mig; ty, ser ers majestät, han satt lättare i sadeln, och därför…»

»Tyst sade konungen, och avbröt honom i en befallande ton, »ej ett ord om honom!» Därpå gick han emot drottningen, och sedan han hälsat på henne, presenterade han för henne Blondel såsom ministrelernas konung och sin lärare i den glada vetenskapen. Berengaria, som visste, att hennes kungliga gemål älskade poesi och musik nästan lika högt som krigisk ryktbarhet, och att Blondel var hans synnerlige gunstling, gjorde sig all möjlig möda att mottaga honom med all den smickrande utmärkelse, som tillkom en person, vilken konungen behagade hedra. Men ehuru Blondel med all tillbörlig underdånighet besvarade de artigheter, som den kungliga skönheten nästan allt för överflödigt slösade på honom, syntes det dock tydligt, att han med djupare vördnad och ödmjukare tacksamhet mottog Ediths okonstlade och behagliga välkommen, kanske därför, att han ansåg hennes hjärtliga hälsning i dess korthet och enkelhet vida uppriktigare.

Både drottningen och hennes kunglige make märkte denna åtskillnad, och Richard, som såg att hans gemål var något stött över det företräde, som visats hans kusin, och varöver han själv kanske ej kände sig så särdeles smickrad, sade tämligen högt: »som du kan se av vår lärare Blondels beteende, Berengaria, visa vi ministreler större vördnad för en sträng domare, såsom vår fränka, än en partisk vän, som du, vilken är benägen att taga vårt värde på god tro.»

Något stött av detta stickord, drog Edith ej i betänkande alt svara, att »hon ej vore den enda av släkten Plantagenet, som kunde sägas vara en sträng och hård domare.»

Hon hade kanske tillagt ännu mera; ty hon hade en god andel av den familjs släktlynne, som, oaktat den tagit namn och vapen av den oansenliga ginsten såsom en ödmjukhetens sinnebild, likväl kanske var en av de stoltaste ätter, som någonsin regerat i England; men då hennes vid svaret flammande ögon plötsligt mötte nubierns, ehuru han sökte gömma sig bakom de närvarande ädlingarne, sjönk hon ner på en stol och blev så blek, att drottning Berengaria ansåg sig föranlåten att ropa på vatten och essencer samt genomgå alla de vid en