Sida:Talismanen 1916.djvu/286

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

284

kristen jungfrus vanheder, som först förde saracenerna till Spanien, och det är ej sannolikt, att en annan kristen jungfrus nesa skulle vara något lämpligt medel att fördriva dem från Palestina.»

»Kallar du det en nesa att bliva kejsarinna?» sade konungen.

»Jag kallar det en nesa och en vanära, att ohelga ett kristligt sakrament genom att ingå äktenskap med en otrogen, som ej bindes därav, och jag kallar det en skändlig vanära, att jag, en kristen furstes ättling, av fri vilja skulle bli den förnämsta i ett harem av hedniska frillor.»

»Gott, fränka», sade konungen, efter någon tystnad, »jag bör ej tvista med dig, ehuru jag tycker, att din beroendeställning borde göra dig mera eftergiven.»

»Nådig herre», sade Edith, »ni har välförtjänt ärft alla huset Plantagenets rikedomar, värdigheter och stater — missunna därför ej er fattiga fränka någon liten andel av dess stolthet.»

»På min ära, flicka», sade konungen, »har du ej med det enda ordet kastat mig ur sadeln; låt oss därför kyssas och vara vänner. Jag skall genast avfärda ditt svar till Saladin. Men rätt betänkt, kusin, vore det ej bäst att uppskjuta med ditt svar, till dess du fått se honom? Han påstås vara en utmärkt vacker karl.»

«Det är inte troligt, att vi någonsin komma att råkas», sade Edith.

»Ja, men, vid sankt Georg, det är nästan så gott som säkert», sade konungen; »ty Saladin skall utan tvivel anvisa oss en neutral plats för denna nya banerstrid och infinner sig sannolikt själv såsom åskådare. Berengaria vill också äntligen dit, och jag svär, att inte en enda av er skall bli hemma, allraminst du, min vackra kusin. Men vi äro nu framme vid tältet och måste åtskiljas — likväl icke som ovänner. Ja, du måste lova det med hand och mun, min söta Edith — det är min rättighet som länsherre att kyssa mina vackra vasaller.»

Han omfamnade henne ömt och aktningsfullt samt återvände genom det av månen upplysta lägret, i det han gnolade för sig själv på sådana stumpar av Blondels sång, som han kunde erinra sig.

Vid sin återkomst till sitt tält skyndade han att utan uppskov utfärda depescherna till Saladin och lämnade dem