till nubiern, med befallning att i dagbräckningen begiva sig på återväg till sultanen.
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Nu hördes Tekbir — araberna så
det härskri kalla, varmed himmelns bistånd
till seger de i slaget ropa an.
Belägringen av Damascus.
Påföljande morgon inbjöds Richard till ett samtal med Philip av Frankrike, varvid den senare, under många försäkringar om sin högaktning för sin broder av England, i ytterst hövliga, men likväl allt för tydliga ordalag för att kunna missförstås, meddelade honom sin bestämda föresats att för sitt eget rikes väl återvända till Europa, emedan han, med deras förminskade stridskrafter och inbördes tvedräkt, helt och hållet misströstade om en framtida lycklig utgång av deras företag. Richard gjorde föreställningar, men förgäves, och då samtalet slutades, erhöll han utan att överraskas därav, ett manifest från ärkehertigen av Österrike samt åtskilliga andra furstar, varuti de tillkännagåvo ett likartat beslut som Philips och utan några förmildrande ordalag angåvo Richards av England utomordentliga stolthet och godtyckliga härsklystnad såsom orsak till sitt avfall från korsets heliga sak. Allt hopp att fortsätta kriget med någon sannolikhet av slutlig framgång var nu tillintetgjort, och Richard, som göt bittra tårar över sitt svikna hopp om ära, fann sig föga tröstad av den tanken, alt hans häftiga lynne och oförsiktiga hetta givit hans ovänner medel i händerna, att skylla den misslyckade utgången på honom.
»De skulle ej vågat att på sådant sätt övergiva min far», sade han till de Vaux under bitterheten av sin förtrytelse. »Kristenheten skulle ej satt tro till något förtal, som de kunnat utsprida om en så vis konung, då däremot jag, min dåre, ej blott skaffat dem en förevändning att övergiva mig, utan även satt dem i tillfälle att med ett sken av sanning kasta hela skulden till brytningen på mina olyckliga svagheter.»
Dessa betraktelser voro till den grad plågsamma för ko-
