290
ströko sina hästar tillbaka, när de voro de kristna på en lanslängd nära, medan de eftersta lederna avsköto täta skurar med pilar över båda partiernas huvuden. En av dessa träffade drottningens bärstol, varvid Berengaria gav till ett ångestskrik, vilket genast jagade upp vredens rodnad på Richards panna.
»Ha, vid sankt Georg», utropade han, »vi måste söka hålla det här hedniska packet i styr!»
Men Edith, vars bärstol var strax bredvid, stack ut huvudet och sade, i det hon höll en av pilarna i handen: »kung Richard, förhasta er ej! Se, dessa pilar äro utan spetsar.»
»Ädla, förståndiga flicka!» sade Richard; »vid himmeln skämmer du inte ut oss allesammans med din säkra blick och din urskillning. Oroa er ej, mina engelska bussar», sade han till sina krigare, »deras pilar äro oskodda, och deras lansar äro utan spetsar. Det är blott en barbarisk välkomsthälsning efter deras vilda sätt, ehuru det utan tvivel skulle fägna dem att få se oss skrämda eller oroliga. Ryck långsamt och stadigt framåt!»
Den lilla falangen tågade följaktligen framåt, på alla sidor omringad av araberna, som fortforo med sina gälla, genomträngande skrik, i det bågskyttarne visade sin skicklighet genom att skjuta så nära förbi de kristnas hjälmprydnader, som det var möjligt utan att träffa dem, under det lansiärerna gåvo varandra så väldiga stötar med sina trubbiga vapen, att somliga föllo ur sadeln och så när tillsatt livet i denna hårda lek. Ehuru allt detta blott var ämnat som en välkomsthälsning, hade det i européernas ögon ett nästan tvetydigt utseende.
Då de hunnit inemot halvvägs till lägret, varunder konung Richard och hans svit utgjorde liksom kärnan, omkring vilken denna larmande kavallerimassa svärmade, skrek, hojtade och galopperade i den oredigaste villervalla, hördes ett nytt gällt skrik, varpå alla de, som skärmytslat i fronten och på flankerna av den lilla europeiska hopen, svängde om och formerade sig i en lång och sluten kolonn, som i tämlig tystnad och ordning marscherade bakom Richards trupp. Dammet började nu skingras framför dem, och genom denna glesnande molnslöja varseblevo de en fullt rustad och väpnad kavalleritrupp, som kom ridande dem till mötes och som, att döma av utseendet, ganska väl kunnat tjäna som livvakt åt den stoltaste österländska monark. Varje häst i denna trupp,
