antyda misstankar, utan att förekomma en överrumpling, som jag likväl ej befarar.»
De fortsatte därför tåget i tätt sluten ordning, till dess de överstigit de låga sandkullarna och fingo det utsatta stället i ögonsikte, då ett lysande, men tillika oroväckande skådespel mötte deras blickar.
Diamanten i öknen, som så nyligen varit en enslig brunn, en liten oas, som endast genom några enstaka palmträd skilde sig från den omgivande öknen, var nu medelpunkten för ett läger, vars broderade fanor och gyllne sirater lyste vitt och brett samt med tusende rika färger återspeglade den nedgående solens strålar. De tyger, som höljde de stora tälten, prunkade i scharlakansrött, gult, himmelsblått samt andra prålande färgskiftningar, och tältstängernas spetsar voro prydda med gyllene granatäpplen och små sidenflaggor. Men utom dessa tältpalats såg man ett så stort antal av arabernas vanliga svarta tält, att de Vaux ansåg det ej båda något gott, emedan de, efter hans beräkning, voro tillräckliga, att, enligt det österländska bruket, rymma en här av femtusen man. Ett antal araber och kurder, fullt motsvarande detta lägers vidd, ryckte hastigt ut, ledande sina hästar vid tyglarne, och samlade sig under ett häpnadsväckande larm av deras bullrande krigsmusik, som i alla tider livat arabernas stridslust.
Snart utgjorde de en stor och oredig massa avsuttet kavalleri, då, vid ett gällt signalskrik, som hördes högt över den larmande musiken, varje ryttare hoppade upp i sin sadel. Det dammoln, som uppstod vid denna manöver, dolde för Richard och hans följeslagare lägret, palmträden samt den avlägsna bergskedjan, ävensom själva de trupper, vilkas hastiga rörelse upprört dammet, vilket höjde sig högt över deras huvuden och bildade sig till en mängd fantastiska former av vridna pelare, domer och minareter. Ett nytt gällt skrik hördes från djupet av detta dammtabernakel, såsom en signal för ryttarne att sätta sig i marsch, vilket de gjorde i fullt sporrstreck och i det de under anloppet fördelade sig så, att de på en gång kommo i fronten, på flankerna och i ryggen av Richards lilla livvakt, som sålunda kringrändes och nästan kvävdes av de täta dammoln, som på alla sidor omgåvo den, och genom vilka man kunde se saracenernas bistra figurer och vilda ansikten ömsom framskymta och försvinna, under det de med de vildaste skrik och rop skakade och svängde sina lansar i alla möjliga riktningar, samt ofta först
19 — Talismanen.
