28
åt landets yta, utan att förändra dess ofruktbara karaktär. Spetsiga, klippiga höjder började nu resa sig omkring dem, och snart kommo de till djupa branter och höga backar, där det, i anseende till stigens smalhet, var både svårt och farligt att färdas, och där de resande möttes av hinder av ett annat slag, än de, som de förut haft att kämpa emot. Mörka hålor och svalg mellan klipporna, dessa i den heliga skrift så ofta omnämnda grottor, gapade förfärligt emot dem på ömse sidor, om deras väg, och emiren underrättade den skotske riddaren, att de ofta voro ett tillhåll för rovdjur, eller de ännu vildare människor, som, drivna till förtvivlan av de ständiga krigen och det förtryck, som utövades, av så väl korsets som halvmånens soldatesk, blivit rövare och i sina plundringar varken skonade rang eller religion, ålder eller kön.
I den trygghet, som hans tapperhet och personliga styrka ingåvo honom, åhörde den skotske riddaren med likgiltighet berättelsen om de härjningar, som bedrevos av vilddjur och elaka människor; men han blev slagen av en hemlighetsfull bävan, då han erinrade sig, att han nu befann sig i den fruktansvärda ödemark, där Herren fastade i fyrtio dagar och den onde anden fick tillåtelse att fresta Människones son. Han upphörde småningom att fästa uppmärksamhet på den otrogne krigarens lättsinniga, världsliga tal, och ehuru dennes munterhet och tapperhet vid varje annat tillfälle skulle gjort honom till en välkommen reskamrat, tyckte likväl sir Kenneth, att i denna vildmark — dessa torra och öde platser, där de onda andarna plägade vandra, sedan de blivit utdrivna från de människokroppar, vilka av dem varit besatta — en barfotamunk skulle varit ett bättre sällskap, än den glade, men otrogne hedningen.
Dessa känslor besvärade honom så mycket mer, som saracenens glättighet tycktes tilltaga under vandringen och hans tal bliva lättsinnigare, i samma mån som de inträngde djupare i bergens dystra klyftor, så att han, då han fann sitt tal obesvarat, slutligen började sjunga helt högt. Sir Kenneth förstod tillräckligt av de österländska språken, för att vara förvissad om, att han sjöng kärleksvisor, innehållande allt det glödande beröm till skönhetens pris, varmed de orientaliska poeterna så gärna slösa, och vilka således voro särdeles olämpliga för den allvarsamma och andäktiga tankegång, som bäst passade i frestelsens öken. Saracenen
