sjöng även, ehuru tämligen oförenligt med den måttlighet han själv ådagalagt, en visa, som utgjorde en lovsång över vinet, den flytande rubinen, såsom de persiska skalderna benämna det, och hans glättighet blev slutligen så stridande mot de tankar, som sysselsatte den kristna riddaren, att sir Kenneth, om det ej varit för det ömsesidiga vänskapslöfte de gjort varandra, troligen skulle tagit sina mått och steg för att få honom att ändra ton. Huru det nu än var, tyckte han sig hava bredvid sig en glad, självsvåldig avgrundsande som sökte snärja hans själ och utsätta honom för faran att förlora sin eviga salighet genom att ingiva honom lättfärdiga tankar på jordiska nöjen och sålunda ohelga hans andakt vid ett tillfälle, då hans tro som kristen och hans löfte som pilgrim ålade honom en allvarlig och botfärdig sinnesstämning. Han var därför mycket brydd och villrådig, huru han skulle bära sig åt, och det var i en ton av häftigt missnöje, som han slutligen bröt tystnaden, just då saracenen sjöng den namnkunnige Rudpikis sång, vari denne upphöjer leverfläcken på sin älskarinnas barm över alla Bokharas och Samarkands rikedomar.
»Saracen», sade korsfararen strängt, »huru förblindad du än är och fastän du lever i en falsk läras villfarelser, borde du likväl begripa, att det finnes vissa ställen, heligare än andra, och att det även finnes sådana, där den onde har mer än vanlig makt över syndiga dödliga. Jag vill ej säga dig, av vilken fruktansvärd anledning detta ställe — dessa klippor — dessa bergshålor med sina dystra valv, vilka liksom leda till den innersta avgrunden — anses som ett synnerligt tillhåll för satan och de fallna änglarne. Det är tillräckligt, att jag länge sedan blivit varnad för detta ställe av heliga och visa män, vilka noga kände till denna gudlösa trakts beskaffenhet. Håll därföre inne, saracen, med din dåraktiga och olägliga lättsinnighet, och vänd dina tankar på föremål, som äro mera passande för detta ställe, ehuru, tyvärr, vad dig beträffar, dina bästa böner blott äro såsom synd och hädelse.»
Saracenen hörde honom med någon förundran, och svarade därpå med en munterhet och glättighet, som likväl ej överskred artighetens gränser: »jag tycker, min bästa herr Kenneth, att ni handlar obilligt emot er reskamrat, eller också måste man bland edra västerländska stammar lära sig en tämligen klen belevenhet. Jag visade mig ej förolämpad, då
