sång förut gjort honom den tjänsten, då han beredde sig till döden, betjänar honom även nu, sedan ryktet om enviget hitfört honom.»
»Det är gott», sade Richard; »men för att återgå till riddarens begäran, så säg honom, att Richard skall mottaga honom, när fullgörandet av hans plikt vid Diamanten i öknen försonat hans fel vid sankt Georgskullen, och när du går genom lägret, så underrätta drottningen, att jag vill besöka henne i hennes tält; säg ock åt Blondel, att han möter mig där.»
De Vaux gick, och ungefär en timme därefter insvepte Richard sig i sin kappa, tog sin cittra i handen och gick åt drottningens tält till. Han mötte flere araber, men de vände alla bort huvudet, eller slogo ner ögonen, ehuru han kunde märka, att de ivrigt sågo efter honom, så snart han gått förbi. Han slöt därav ganska riktigt, att de kände honom, men att antingen sultanens befallning eller deras egen österländska hövlighet förbjöd dem att låtsa märka en konung, som önskade vara inkognito.
Då konungen kom till drottningens tält, fann han det bevakat av dessa olyckliga, som österlänningarnes svartsjuka utställer omkring deras Zenana. Blondel gick utanför dörren och spelade då och då på sin harpa, vilket gjorde afrikanarne så mycket nöje, att de visade sina elfenbenständer och beledsagade musiken med besynnerliga åtbörder samt gälla, onaturliga röster.
»Vad har du för dig med denna svarta boskapshjord, Blondel?» sade konungen. »Varför går du inte in i tältet?»
»Emedan min konst varken kan undvara mitt huvud eller mina fingrar», svarade Blondel, »och dessa hederliga morianer hota att hugga sönder mig bit för bit, om jag stiger på.»
»Följ då mig», sade konungen, »så skall jag vara din skyddsvakt.»
Morianerna fällde naturligtvis sina pikar och svärd för konung Richard samt sågo ned på marken, liksom de ej varit värdiga att betrakta honom. I tältet funno de drottningen, som talade med de Vaux. Medan Berengaria välkomnade Blondel, talade konung Richard en stund tyst och avsides med sin vackra fränka.
"»Äro vi ovänner ännu, sköna Edith?» sade han viskande.
»Nej, nådig herre», svarade Edith med lagom låg stämma
