300
för att ej överrösta musiken, »ingen kan hysa fiendskap mot konung Richard, då han värdigas visa sig sådan han verkligen är, lika ädel och god, som tapper och rättrådig.»
Med dessa ord räckte hon sin hand åt konungen, vilken kysste den som ett försoningstecken och därpå fortfor: »ni tror, sköna kusin, att min vrede vid detta tillfälle var tillgjord; men ni misstar er. Det straff jag pålade denne riddare, var rättvist; ty lika gott huru stark frestelsen var, svek han likväl det förtroende, man satt till honom. Men jag är tilläventyrs lika glad som ni, att han i morgon får tillfälle att återvinna sin ära och på den verkliga tjuven och förrädaren återkasta den fläck, som någon tid vidlått honom. Nej! — eftervärlden kan klandra Richards dåraktiga häftighet; men man skall också säga, att han som domare var rättvis, när han borde, och nådig, när han kunde.»
»Rosa ej dig själv, kusin konung», sade Edith. »De torde kanske komma att kalla din rättvisa grymhet, din nåd nyck.»
»Och brösta dig ej», sade konungen, »som om din riddare redan hölle på att med seger avkläda sig den rustning, han ännu ej påtagit. Konrad av Montserrat anses som en god lans. Tänk, om skotten bleve övervunnen?»
»Det är omöjligt!» sade Edith med fast stämma. »Jag har med egna ögon sett den där Konrad darra och skifta färg, som en usel tjuv. Han är skyldig, och enviget är ett vädjande till Guds rättvisa. Jag själv skulle utan fruktan strida med honom i en dylik sak.»
»Vid mässan, tror jag ej, alt du skulle det, flicka», sade konungen, »och besegra honom till på köpet; ty aldrig har det funnits en äktare Plantagenet än du.»
Han tystnade och tillade i en mycket allvarsam ton: »Se till, kusin, att du alltid minnes, vad du är skyldig din börd.»
»Vad betyder detta så allvarsamma råd i detta ögonblick?» sade Edith. »Är jag då så lättsinnig till min natur, att jag kan glömma mitt namn och mitt stånd?»
»Jag skall tala uppriktigt, Edith», svarade konungen, »och såsom till en vän. — Vad blir denne riddaren för er, om han som segervinnare gär ur denna strid?»
»För mig?» sade Edith, rodnande av blygsel och förtrytelse. »Vad annat kan han väl bli för mig än en hedervärd riddare, förtjänt av en sådan ynnest, som drottning Berengaria kunnat visa honom, om han valt henne till sin dam, i stället för en mindre värdig? Den fattigaste riddare kan ägna
