302
enahanda fördel av den uppgående solen. Saladins kungliga tron var uppförd mitt på västra sidan av banan, där de stridande sannolikt skulle stöta tillsammans vid anloppet. Mitt emot denna var ett galleri med tillslutna fönster, så inrättat, att damerna, som där skulle hava sin plats, kunde åskåda striden, utan att själva vara blottställda för nyfikna blickar. Vid båda ändarne av banan voro portar, som kunde öppnas och stängas efter behag. Troner hade blivit uppförda för faddrarne; men ärkehertigen, som märkte, att hans var lägre än konung Richards, vägrade att intaga den, och Lejonhjerta, som skulle underkastat sig mycket, hellre än han låtit en formalitet förorsaka något uppskov i enviget, samtyckte gärna till, att faddrarne skulle vara till häst under striden. Vid ena ändan av skrankorna stodo Richards följeslagare, och vid den motsvarande de, som åtföljt Konrad. Omkring sultanens tron, stod hans lysande georgiska livvakt, och den övriga delen av skranket upptogs av kristna samt muhamedanska åskådare.
Långt före dagningen omringades banan av ett ännu större antal saracener, än Richard sett föregående aftonen. Då den första strålen av solens lysande skiva uppsteg över öknen, höjdes av sultanen det ljuvliga ropet: »till bönen, till bönen!» och besvarades av andra, vilkas värdighet och anseende för fromhet berättigade dem att för tillfället uppträda som muezziner. Det var ett rörande skådespel att se alla dessa människor med sina ansikten vända mot Mekka kasta sig ned på marken för att förrätta sin andakt; men då de uppstego, tycktes de nu klart lysande solstrålarna bekräfta lord Gilslands aftonen förut yttrade förmodan; ty de återkastades från mången lansspets, som föregående dagen ej funnits på sitt skaft. De Vaux gjorde sin herre uppmärksam härpå, men denne svarade otåligt, att han hyste fullt förtroende till sultanens redlighet, och att, om de Vaux vore rädd om sin tjocka lekamen, kunde han maka sig sin väg.
Strax därefter hördes pukornas dån, vid vilket ljud alla saracenska ryttare hoppade av sina hästar och nedkastade sig på marken, liksom för att på nytt hålla morgonbön. Detta skedde för att sätta drottningen, jämte Edith och de övriga hovfruntimren, i tillfälle att gå från tältet till det för dem utsedda galleriet. Femtio man av Saladins seraljvakt eskorterade dem med dragna sablar och befallning att nedhugga eho det vara måtte, som vågade se på de förbigående da-
