merna eller drista sig att ens upplyfta huvudet, innan musikens upphörande givit tillkänna, att de anlänt till galleriet och voro undangömda för varje nyfiket öga.
Detta vidskepliga uttryck av österländsk vördnad för det täcka könet föranledde drottning Berengaria att fälla några klandrande anmärkningar om Saladin och hans land, och som deras kula, som den vackra drottningen kallade galleriet, var noga tillstängd och bevakad av deras svarta hedersvakt, nödgades hon för det närvarande åtnöja sig med att se och försaka det vida större nöjet att bliva sedd.
Emellertid gingo båda kämparnes faddrar för att, sin plikt likmätigt, efterse, om de voro vederbörligen väpnade och färdiga till striden. Ärkehertigen av Österrike gjorde sig ej särdeles bråttom att fullgöra denna del av ceremonien, emedan han föregående aftonen tagit sig ett mer än vanligt stadigt rus av schirasvinet. Men tempelordens stormästare, som var djupare intresserad i stridens utgång, infann sig tidigt på morgonen vid Konrads tält. Till hans stora förvåning nekade markisens betjäning honom inträde.
»Känner ni mig ej, edra slynglar?» sade stormästaren ytterst uppbragt.
»Jo, nog göra vi det, tappre och högvördige herre», svarade Konrads vapendragare; »men även ni får ej inträda för det närvarande. Markisen håller på att bikta sig.»
»Bikta sig!» utropade tempelherrn i en ton, vari oro var blandad med förvåning och förakt. »Och för vem, om jag får fråga?»
»Min herre har förbjudit mig alt omtala det», sade vapendragaren, varpå stormästaren sköt honom åt sidan och ingick i tältet.
Markisen av Montserrat låg på knä för eremiten av Engaddi och höll just på att börja sin bikt.
»Vad vill detta säga, markis?» sade stormästaren; »ty, stig upp — eller om du nödvändigt skall bikta dig, så har du ju mig att tillgå?»
»Jag har redan allt för ofta biktat mig för dig», svarade Konrad med blekt ansikte och svävande stämma. »För Guds skull, stormästare, gå din väg och låt mig öppna mitt samvete för denne helige man!»
»I vad avseende är han heligare än jag?» sade stormästaren. »Eremit, profet, dåre — säg, om du vågar, varuti du överträffar mig?»
