kanske markisens sinnesförvirring; ty han snavade, då han skulle sitta upp, och ehuru han genast återtog sin jämnvikt och sprang i sadeln med sin vanliga vighet, samt visade sin skicklighet som ryttare, då han galopperade till sin plats mitt emot sin vederpart, undföll händelsen likväl ej dem, som aktade på tecken, de där kunde anses som förebud till stridens utgång.
Sedan prästerna gjort en högtidlig bön, att Gud måtte visa, vem som hade rättvisan på sm sida, avlägsnade de sig från banan. Utmanarens trumpetare blåste en fanfar, och en vapenhärold utropade från norra ändan av skrankorna: »här står en god riddare, sir Kenneth av Skottland, kämpe för konung Richard av England, som anklagar Konrad, markis av Montserrat, för nidingsdåd och skymf, förövade emot sagde konung.»
Då orden Kenneth av Skottland tillkännagåvo kämpens namn och värdighet, som förut ej varit allmänt bekanta, utbrast ett högt och glättigt bifallsrop bland konung Richards följeslagare och gjorde, oaktat upprepade befallningar om tystnad, motpartens svar nästan ohörbart. Svaranden bedyrade naturligtvis sin oskuld och erbjöd sig att försvara den med sin kropp. De båda kämparnes vapendragare framträdde nu och gåvo dem sköld och lans samt biträdde dem att hänga den förstnämnda om halsen, så att de hade båda händerna lediga för tyglarnes och lansens förande.
På skottens sköld syntes hans gamla vapenmärke Leoparden, men med tillägg av ett halsband och en avsliten kedja, säsom häntydande på hans senaste fångenskap. Markisen hade med anledning av sin titel[1], ett brant, taggigt berg avbildat på sin sköld. Riddarne lyfte och skakade sina lansar, liksom för att utröna de oviga vapnens tyngd och styrka, varefter de fällde dem. Faddrar, härolder och vapendragare drogo sig nu till skrankorna, och de båda kämparne sutto mitt emot varandra, ansikte mot ansikte, med fällda lansar och slutna visir, samt kropparna så beklädda av rustningarna, att de snarare liknade gjutna järnstoder, än varelser av kött och blod. Väntans tystnad var nu allmän — åskådarne andades fortare, och själva deras själar tycktes förflyttade till deras ögon, medan ej ett enda ljud hördes, utom frustandet och skrapandet av de eldiga stridshästarne, vilka tycktes med-
- ↑ Monte Serrato betyder taggigt berg.
