306
ära. De hade sina hjälmgaller uppslagna, och redo tre gånger omkring banan för att visa sig för åskådarne. Båda voro ståtliga män och båda hade ädla ansikten. Men på skottens panna låg ett uttryck av manlig förtröstan, ett strålande hopp, som nästan gränsade till glättighet, då däremot ett moln av olycksbådande nedslagenhet vilade på Konrads ansikte. Själva hans stridshäst tycktes trampa mindre lätt och muntert vid trumpeternas ljud, än sir Kenneths sköna arab, och Spruch-Sprechern runkade på huvudet, i det han anmärkte, att medan utmanaren red kring banan med solen, det vill säga från höger till vänster, gjorde svaranden samma kretslopp wider-sinns, eller från vänster till höger, vilket i de flesta länder anses för ett dåligt förebud.
Ett provisionellt altare var upprest nedanför drottningens galleri, och där bredvid stod eremiten av Engaddi i sin ordensdräkt som karmelitermunk. Andra andliga män voro även närvarande. Till detta altare framfördes kärande och svarande, efter varandra, var och en av sina faddrar. Vardera riddaren steg av hästen framför detsamma och bekräftade rättvisan av sin sak genom en högtidlig ed på evangelium samt en bön, att stridens utgång måtte bliva enligt sannfärdigheten eller osannfärdigheten av vad han då svor. De gingo även en ed, att de infunnit sig på stridsplatsen i ridderlig dräkt och med vanliga vapen, utan trolldom, talisman, eller svartkonst för att leda segern på sin sida. Anklagaren avlade sin ed med en fast, manlig röst och en käck, frimodig uppsyn. När ceremonien var slutad, såg han upp åt galleriet och böjde huvudet emot jorden, såsom en vördnadsbetygelse för de osynliga skönheter, vilka befunno sig där innanför, och hoppade sedan, så tungt rustad han var, upp i sadeln, utan att röra vid stigbygeln, varefter han i kort galopp lät sin springare föra sig till sin plats vid norra ändan av banan. Konrad framträdde även till altaret med någorlunda käckhet; men då han avlade eden, ljöd hans röst dov, liksom den varit kvävd under hjälmen. De läppar, varmed han anropade himmeln att tilldöma den rättvisa saken segern, bleknade, då de utsade den gudlösa hädelsen. Då han vände sig om för att stiga till häst, slöt stormästaren sig närmare intill honom, liksom för att rätta något på hans ringkrage, och viskade: »fege dåre! Tag ditt förstånd till fånga och strid tappert; annars, vid Gud, skall du ej undgå mig, om du också undgår honom!»
Den ilskna ton, vari denna hotelse viskades, fulländade
