släktregister, varöver han var så stolt. Den senare samtyckte beredvilligt.
»Vet då, tappre främling», sade han, »att när den grymme Zohauk, en av Dsjemschids avkomlingar, innehade Persiens tron, ingick han ett förbund med mörkrets makter, under de hemliga valven vid Istakhar, vilka elementarandarnas händer uthuggit i berget långt före Adams tid, Genom dagliga offer av människoblod underhöll han här tvenne glupska ormar, vilka, enligt poeternas berättelse, blivit en del av honom själv, och för vilkas underhåll han uttog en daglig skatt av människooffer, till dess hans undersåtars uttömda tålamod kom några av dem — bland andra den tappre grovsmeden och den segerrike Feridun, — att höja motståndets svärd, och av dessa avsattes slutligen tyrannen och instängdes för alltid i de ohyggliga hålorna på berget Demavend. Men innan denna befrielse ägde rum, och under det den blodtörstige tyrannens makt var på sin höjd, hade det band av rövande slavar, han utsänt för att skaffa folk till sina dagliga offer, i palatset vid Istakhars valv infört sju systrar, så sköna, att de tycktes vara sju houris. Dessa sju flickor voro döttrar till en vis man, som ej hade några andra skatter än dessa skönheter och sin visdom. Den sistnämnde var ej tillräcklig att förutse denna olycka, och de förra syntes ur stånd att avböja den. Den äldsta hade ej fyllt tjugu år, den yngsta hade knappt uppnått sitt trettonde, och de voro varandra så lika, att de ej kunde åtskiljas genom annat än längden, som småningom tilltog efter åldern, så att de liknade trappan, som leder till paradisets portar. Dessa sju systrar voro så intagande, att, då de stodo i det mörka valvet, utan någon annan beklädnad än en vit sidenrock, rörde deras behag de odödligas hjärtan. Åskan mullrade, jorden darrade, valvet brast, och genom rämnan inträdde en person, klädd som jägare, med båge och pilar, samt åtföljd av sex sina bröder. De voro resliga män och, ehuru mörka, behagliga att skåda; men deras ögon hade snarare de dödas matta glans, än det ljus, som blixtrar under de levandes ögonlock. ’Zeineb’, sade anföraren för truppen, i det han fattade den äldsta systern i handen, och hans röst var låg, mild och melankolisk, ’jag är Cothrob, den underjordiska världens konung och Dschinnistans överhuvud. Jag och mina bröder tillhöra de varelser, som, skapade av den rena elementarelden, försmådde att, ens på den Allsmäktiges befallning, hylla en jordklimp,
