34
Har du en själ, där vreden bor,
och vingar för din flykt, och klor
att hålla rovet kvar?
Är du en kraft som evigt rår,
och ur naturens källa går,
och skapar ont av gott?
En ondskans makt uti vår själ,
som strider mot vårt sanna väl
Och täljer segrar blott?
Dock, varför fåviskt fråga mer?
Ett säkert är, du oss omger
och oss behärskar nu.
Var känsla, som i själ'n blir röjd,
hat, ärelystnad, kärlek, fröjd,
till synd förvandlar du!
Var gång ett ljus av himmelskt hopp
vår tåredal vill lysa opp,
strax är du nära spord!
Och då vi fröjda oss som bäst,
du gästabudets knivar vässt
till tvedräkt, kiv och mord.
Så, ända från vår födslostund,
vart steg, vi ta på jordens rund,
din vilja stakar ut.
Du vid vår dödsbädd håller vakt
och — vem kan svara? — mörka makt,
Är där ditt välde slut?[1]
Dessa verser torde kanske hava varit en otvungen
utgjutelse av någon halvupplyst filosof, som i den diktade
gudomligheten Ahriman blott såg det moraliska och fysiska
ondas övervikt; men på sir Kenneth av Leoparden gjorde
de ett helt annat intryck; och då de sjöngos av en person,
- ↑ Den vördige och lärde prästman, som översatt detta slags hymn, önskar, av fruktan att bliva missförstådd, att vi må bedja läsaren hågkomma, att den författats av en hedning för vilken de verkliga orsakerna till det moraliska och fysiska onda äro obekanta, och som betraktar deras övervägande inflytelse på världssystemet ur den synpunkt, som alla måste göra, vilka ej haft förmånen av den kristna uppenbarelsen. För vår egen del få vi tillägga, att vi finna översättarens stil alltför omständlig, för att gillas av dem, som känna det i hög grad egendomliga originalet. Översättaren tycktes hava misströstat om att kunna överflytta den orientaliska poesiens djärva flykt på engelsk vers; och måhända har han, som många andra lärda, snillrika män, i tysthet inflickat något ur sin egen fatabur, då han ej förmått fatta originalets rätta mening.
