som nyss skrutit av sim härkomst från avgrundens invånare, ljödo de i hans öron som en lovsång till själva ärkefienden. Då han hörde en dylik hädelse i just samma öken, där satan näpstes, för det han fordrade hyllning, övervägde han med sig själv, om ett hastigt avskedstagande från saracenen vore ett tillräckligt bevis på hans avsky, eller om ej hans löfte som korsfarare nödgade honom att på stället utmana den otrogne till strid och lämna hans kropp till spis åt ödemarkens vilddjur, då hans uppmärksamhet plötsligt fängslades av en oväntad företeelse.
Det led redan mot aftonen, men var ännu så ljust, att riddaren märkte, att han och saracenen ej mer voro ensamma i bergen, utan noga bevakades av en ovanligt lång och mycket mager gestalt, som hoppade över klippor och buskar med så mycken vighet, att det, i förening med hans vilda och raggiga utseende, erinrade riddaren om de fauner och skogsgudar, vilkas bilder han sett på de gamla templen i Rom. Då skotten i sitt hjärtas enfald aldrig ett ögonblick tvivlat på, att dessa gamla hedniska gudomligheter voro verkliga djävlar, så tvekade han nu ej heller att tro, att saracenens ogudaktiga hymn framkallat en avgrundsande.
»Men vad gör det mig?» sade den tappre sir Kenneth för sig själv; »ner med djävulen och hans tillbedjare!»
Han ansåg det likväl ej nödigt, att genom en ordentlig utmaning ge två fiender samma varning, som han otvivelaktigt skulle givit en. Han hade redan lagt handen på stridsyxan, och kanske skulle den oförberedde saracenen, utan vidare resonemang, blivit belönad för sin persiska poesi genom ett slag, som på stället sönderkrossat hans hjärna; men den skotske riddaren bevarades från att begå en handling, som skulle varit en svår skamfläck på hans vapensköld. Den skepnad, varpå hans ögon en stund varit fästa, hade i början tyckts förfölja dem, i det den gömde sig bakom stenar och buskar, samt med stor skicklighet begagnade terrängens fördelar och med överraskande vighet hoppade över alla dess ojämnheter, då, just som saracenen slutade sin sång, figuren, som var en lång karl i getskinnskläder, sprang fram mitt på gångstigen, med båda händer fattade i saracenens tyglar och tryckte den ädla hästen så häftigt tillbaka, att djuret, ur stånd att fördraga den oväntade tryckningen av den långa stången och det skarpa betslet, vilket, efter österländska sättet bestod av en tjock järnring, stegrade sig och slutligen föll
