vore det inte för det där skimret i din nativitetsstjärna, som i Guds behagliga tid lovar något gott och nådefullt hos dig, hade vi två ej skilts åt, förrän jag sönderslitit den strupe, som nyss sjöng bespottelser!»
»Hamako», sade saracenen, utan att visa minsta vrede över det häftiga språk och ännu häftigare anfall, varför han varit utsatt, »jag ber dig, bäste Hamako, att taga dig till vara för att en annan gång utsträcka dina privilegier alltför vida; ty ehuru jag, som en god muselman, vördar dem, som Gud berövat det vanliga förnuftet för att begåva dem med den profetiska andan, tycker jag likväl ej om någon mans hand på min hästs betsel, eller på min egen person. Säg därför, vad du behagar, utan att behöva frukta något av mig; men samla tillräckligt mycket sunt förnuft för att begripa, att om du en gång till begår något våld emot mig, hugger jag ditt raggiga huvud från dina magra axlar. — Och till dig, vän Kenneth», fortfor han, i det han åter steg till häst, »nödgas jag säga, att hos en följeslagare i öknen tycker jag mera om vänskapliga gärningar än fagra ord. Av de senare har du givit mig nog; men det hade varit bättre, om du hastigare hjälpt mig i kampen med denne Hamako, som i sin galenskap så när berövat mig livet.»
»Vid min heder», sade riddaren, »måste jag ej medge, att jag var något för senfärdig att skynda till din hjälp; men angriparens besynnerliga utseende, det plötsliga anfallet — det föreföll mig, liksom din vilda, gudlösa visa frambesvurit djävulen ibland oss, och jag var så förvirrad, att jag ej på ett par minuter kunde gripa till mitt vapen.»
»Du är mig en alltför kall och försiktig vän», sade saracenen, »och hade Hamako varit en smula vanvettigare, hade din kamrat till din eviga vanära blivit mördad inför dina ögon, utan att du rört ett finger till hans bistånd, ehuru du satt till häst vid hans sida, fullt rustad och beväpnad.»
»På mitt hedersord, saracen», sade den kristne, »om du vill, att jag skall tala uppriktigt, så trodde jag, att den besynnerliga figuren var själva djävulen; och som han var släkt med dig, visste jag ej, vilka familjehemligheter ni kunde ha att meddela varandra, då ni lågo så där vänskapligt vältrande er på sanden.»
»Din speglosa är ej något svar, broder Kenneth», sade saracenen »ty om min angripare verkligen även varit mörksens furste, var du icke desto mindre förbunden att strida
