42
de han fick, voro av ungefär följande lydelse: att eremiten enligt vad han hört, fordom varit en käck och tapper krigare, klok i rådslag och lycklig i striden, vilket senare han nog ansåg troligt, till följd av den ovanliga styrka och vighet, han ofta sett honom ådagalägga; att han kommit till Jerusalem, ej såsom pilgrim, utan såsom en man, vilken ämnade tillbringa sitt återstående liv i det heliga landet. Kort därefter hade han bosatt sig i den ödemark, där de nu funnit honom, vördad av latinarne för sina stränga andaktsövningar, samt av turkar och araber för de tecken till vansinne, han visade, och vilka de tillskrevo övernaturlig ingivelse. Därav hade han fått namnet Hamako, som på turkiska språket betyder en dåre. Shirkohf själv visste ej rätt, vad han skulle tro om deras värd. Han hade, sade han, varit en vis man och kunde ofta flere timmar å rad predika dygd och vishet utan minsta tecken till någon sinnesrubbning. Vid andra tillfällen var han ursinnig och våldsam; men han hade aldrig förr sett honom så ondsint, som han visat sig den dagen. Han blev i synnerhet ursinnig, då hans religion skymfades, och det gick en historia om några vandrande araber, som bespottat hans gudstjänst och skändat hans altare och vilka han av den orsaken anfallit och ihjälslagit med den korta slaga, som han bar på sig i stället för andra vapen. Denna händelse hade väckt mycket uppseende, och det var lika mycket fruktan för eremitens järnslaga, som aktningen för hans egenskap av Hamako, som förmådde de kringströvande stammarne att respektera hans kapell och boning. Hans rykte hade spritt sig så vitt omkring, att Saladin utfärdat särskild befallning, att han skulle skonas och beskyddas. Saladin själv och flere andra förnäma muselmän hade mer än en gång besökt hans grotta, dels av nyfikenhet, dels i hopp att av en så lärd man, som den kristne Hamako, erhålla någon kunskap om framtidens hemligheter. »Han hade», fortfor saracenen, »ett Raschid, eller mycket högt observatorium, varifrån han betraktade himlakropparna och i synnerhet planeterna, genom vilkas rörelser och inflytanden både kristna och muselmän ansågo de mänskliga tilldragelserna styras och kunna förutsägas.»
Detta var huvudinnehållet av emiren Shirkohfs upplysningar, vilka lämnade sir Kenneth i ovisshet om, huruvida eremitens vansinnighet härrörde av ett tillfälligt, överdrivet religionsnit, eller var helt och hållet tillgjord och antagen
