trängande falkögonen. Den öppna, slaka handen, och den djupa, tysta, avmätta andedräkten företedde alla tecken till den lugnaste vila. Den sovande bildade en egendomlig grupp tillsammans med de resliga gestalterna av eremiten i sin raggiga getskinnsdräkt och med lampan i handen, samt riddaren i sin tätt åtsittande sämskskinnsrock; den förre med ett strängt uttryck av asketisk dysterhet på sitt ansikte, den senare med en livlig nyfikenhet skarpt tecknad på sina manliga anletsdrag.
»Han sover gott», sade eremiten i samma låga ton som förut, och upprepade därpå samma ord han nyss yttrat, ehuru han förändrat meningen från bokstavlig till metaforisk »han sover i mörkret; men även för honom skall en gång dagen gry. — O, Ilderim! dina vakande tankar äro lika fåfängliga och förvirrade, som de, vilka nu virvla sin svindlande dans genom din sovande hjärna; men trumpeten skall höras och drömmen försvinna.»
Som han sade detta, tecknade han åt riddaren att följa honom och gick bakom altaret, där han tryckte på en fjäder, som sprang upp utan buller och blottade en liten järndörr, vilken var så väl inpassad i grottans vägg, att den var nästan omärkbar, utom för den skarpaste granskning. Innan eremiten likväl vågade att fullt öppna dörren, dröp han litet olja ur lampan på gångjärnen, och när järndörren slutligen öppnades, upptäckte riddaren en smal, i berget uthuggen trappa.
»Tag denna slöja», sade eremiten med sorgsen ton, »och betäck därmed mina ögon; ty jag kan ej utan synd och förmätenhet betrakta den skatt, du nu får skåda.»
Utan att svara, band riddaren hastigt slöjan kring eremitens huvud, varpå denne började gå uppför trappan såsom en person, vilken var för mycket van vid vägen för att behöva begagna ljus, ehuru han höll lampan åt skotten, som följde honom många steg utför den smala trappan. Slutligen kommo de till ett litet oregelbundet valv, i vars hörn trappan slutade, och i vars motsvarande ända syntes en annan trappa, som tycktes leda vidare uppåt. I ett tredje hörn var en götisk port, plumpt utsirad med de vanliga prydnaderna av hopgyttrade kolonner och bildhuggeriarbeten, samt försedd med en starkt tillreglad och med järnnaglar fullsatt halvdörr. Mot denna dörr ställde eremiten sina steg, vilka tycktes vackla, då han närmade sig den.
»Tag av dina skor», sade han till sin följeslagare; »ty
