48
det rum, varpå du står, är heligt. Bannlys från ditt hjärtas innersta alla världsliga och köttsliga tankar; ty att hysa dem på detta ställe vore en dödssynd.»
Riddaren avtog efter tillsägelse sina skor, och eremiten stod emellertid stilla några ögonblick, liksom hans själ varit försänkt i hemlig bön, varefter han åter rörde på sig och befallde riddaren att slå tre slag på den lilla halvdörren. Han gjorde det. Dörren öppnades av sig själv, åtminstone såg sir Kenneth ingen människa, och hans sinnen betogos av en ström av det klaraste ljus och en nästan kvävande ånga av de härligaste vällukter. Han vek ett par steg tillbaka, och det dröjde ungefär en minut, innan han kunde hämta sig från de förbländande och överväldigande verkningarna av den plötsliga övergången från mörker till ljus.
Då han inträdde i det rum, varifrån denna strålglans utströmmade, såg han, att ljuset kom från en förening av med den renaste, mest välluktande olja fyllda silverlampor, som på silverkedjor nedhängde från taket av ett litet götiskt kapell, vilket, liksom största delen av eremitens besynnerliga boning, var uthugget i fasta hälleberget. Men medan på varje annat ställe, sir Kenneth dittills sett, det på klippan nedlagda arbetet varit av det enklaste och grövsta slaget, tycktes däremot de skickligaste arkitekter hava använt sin uppfinningsförmåga och sina mejslar på kapellet. Det i spetsbågsform bildade taket uppbars på vardera sidan av sex pelare, utarbetade med den sällsyntaste konstfärdighet, och sättet, varpå kryssen av valvbågarne liksom sammanbundos genom passande ornament, överensstämde med tidevarvets finaste arkitektoniska smak. Motsvarande pelarne, voro på vardera sidan sex med rikt bildhuggeri prydda nischer anbragta, av vilka var och en innehöll en av de tolv apostlarnes bilder.
Vid övre, eller östra ändan av kapellet stod altaret, och där bakom syntes ett dyrbart, guldbroderat förhänge av persiskt siden, som betäckte en fördjupning i muren, vilken utan tvivel innehöll någon ovanligt helig bild eller relik, till vars ära denna sällsamma helgedom blivit inrättad. I den övertygelse att så måste vara händelsen, gick riddaren fram till altaret, där han knäföll och med brinnande andakt läste sina böner, då han plötsligt stördes i sin fromma stämning, därigenom att förhänget plötsligt upprullades eller rättare drogs åt sidan, utan att han kunde se, huru och av vem; men i den
