50
han, utan att kunna upptäcka, varifrån det kom, ljudet av en sådan liten silverklocka, som ringes, då hostian upplyftes vid mässans ceremoni eller offer, som det kallas. Timmen och stället gåvo detta ljud en fruktansvärd högtidlighet, och huru käck riddaren än var, drog han sig likväl undan i den avlägsnaste vrån av kapellet, mitt emot altaret, för att ostörd kunna giva akt på följderna av denna oförmodade signal.
Det dröjde ej länge, förrän sidengardinen på nytt drogs undan och reliken ånyo visade sig för hans blick. Då han vördnadsfullt föll på knä, hörde han ljudet av Laudes, eller den katolska kyrkans tidigaste gudstjänst, avsjungen av fruntimmersröster, vilka, liksom vid den föregående ceremonien, förenade sig till en kör. Riddaren märkte snart, att rösterna ej längre voro stillastående på avstånd, utan nalkades kapellet och blevo högljuddare, då en dörr, vilken, tillstängd, var lika omärklig som den, varigenom han själv inkommit, öppnades på andra sidan av kapellet och gav körens toner mer utrymme att strömma fram genom kapellets spetsiga valvbågar.
Riddaren fäste med andlös ångest sina blickar på dörren, och i det han fortfarande låg på knä i den andäktiga ställning, som stället och tillfället fordrade, avbidade han följden av dessa förberedelser. En procession syntes nu färdig att inträda genom dörren. Först inträdde parvis i kapellet fyra vackra gossar, vilkas bara halsar, armar och ben visade den österländska hyns bronsfärg och gjorde ett starkt avbrott emot deras snövita tuniker. Det första paret bar rökelsekar, vilka de svängde av och an, och fördubblade därigenom den vällukt, varmed kapellet redan var uppfyllt. Det andra paret strödde blommor.
Efter dem följde, i tillbörlig och majestätisk ordning, de fruntimmer, som utgjorde kören, av vilka sex, att döma av deras svarta mässhakar och de svarta dok, de buro över sina vita kläder, tycktes vara vigda nunnor av Karmeliternas orden, och de sex andra av sina vita dok angåvos vara noviser, eller tillfälliga invånare av klostret, vilka ännu ej voro bundna därvid genom något löfte. De förra hade stora radband i händerna, medan de yngre och lättare gestalter, som följde dem, buro var sin krans av röda och vita rosor. De gingo i procession kring kapellet, utan att synas fästa den ringaste uppmärksamhet vid Kenneth, ehuru de gingo honom så nära, att deras kläder nästan vidrörde honom och under det de fort-
