sålunda blottade nischen varseblev han ett skåp av silver och ebenholts med dubbeldörrar, som i sin helhet bildade en götisk kyrka i miniatyr.
Då han med spänd nyfikenhet betraktade detta skåp, uppslogos dubbeldörrarna och framvisade ett stort stycke trä, på vilket orden Vera Crux voro målade, och på samma gång sjöng en kör av fruntimmersröster Gloria Patri. I detsamma som sången tystnade, stängdes skåpdörrarna, gardinen drogs åter för, och riddaren, som låg på knä framför altaret, kunde nu ostörd fortsätta sin andakt inför den heliga relik, som nyss framställts för hans blickar. Han gjorde detta med den djupa känslan hos en person, som med egna ögon fått skåda ett vördnadsväckande bevis på sin religions sannfärdighet, och det gick om en stund, innan han, efter slutade böner, steg upp och såg sig omkring efter eremiten, som ledsagat honom till detta heliga, hemlighetsfulla rum. Han fann honom med huvudet ännu insvept i slöjan, liggande som en avstraffad hund på tröskeln av kapellet, vilken han ej tycktes våga överskrida. Hans ställning uttryckte den heligaste vördnad, den botfärdigaste ånger, liksom han varit förkrossad och nedtryckt till jorden av sina inre känslors börda. Det föreföll skotten, som endast en känsla av den djupaste ånger, samvetskval och förödmjukelse kunnat sålunda nedslå en så stark kropp och en så stolt själ.
Han nalkades eremiten, liksom för att tilltala honom men denne anade Kenneths avsikt och mumlade med en av den kring hans huvud lindade slöjan kvävd röst, vilken lät lik en stämma från ett i sin svepning inhöljt lik: »stanna, stanna! — Lycklig du, som får kvarbliva! — Synen är ännu ej slut.» — Med dessa ord uppreste han sig från tröskeln, där han hittills legat, gick baklänges ut och sköt igen kapelldörren, som innanför stängdes med en springfjäder, vars smäll genljöd genom kapellet. Denna dörr var så lik hälleberget, varur kapellet var hugget, att Kenneth knappt kunde urskilja, var öppningen varit. Han var nu ensam i det upplysta kapellet, som innehöll den relik, vilken han nyss hemburit sin hyllning, utan annat vapen än sin dolk, och utan annat sällskap än sina fromma tänkar och sitt oförfärade mod.
Osäker om, vad som därefter skulle hända, men besluten att avbida händelsernas gång, gick sir Kenneth fram och tillbaka i det ensliga kapellet till inemot första hangället. Vid denna tysta timme, då afton och morgon mötas, hörde
4 — Talismanen.
